I podcasten Mellan raderna pratade vi i det senaste avsnittet om hur många manssvin det finns i litteraturen och hur de litterära kvinnorna nästan alltid fallit för dem. Min kollega Karin rabblade upp Allt från Anna Karenina som blev kär i greve Vronskij, Madame Bouvary som blir kär i playern Rodolphe, Heathcliff i Wuthering Heights, för att inte tala om Ester Nilssons kärleksobjekt Hugo Rask och Olof Sten i Lena Anderssons böcker. Alla kvinnor som trånar efter snubbar som inte verkar vara speciellt trevliga att vara ihop med alls. Ändå, eller just därför, vill kvinnorna ha dem. Är det för att litteraturen och populärkulturen lärt oss att man ska bli kär i den svåra killen eller ligger den här längtan inom oss?
Och jag fattar ju att det blir en intressantare historia om kärleken möter problem. Ingen vill läsa om två personer som träffas genom gemensamma vänner, dejtar, blir kära, gifter sig, flyttar till förorten, får barn, skaffar hund och åker på chartersemester. (Eller kanske jag vill det, men det hör inte hit).
Inför poddinspelningen försökte jag i alla fall komma på en litterär kvinna som också är en douchebag, krossar hjärtan och beter sig som ett svin mot huvudpersonen. Boken får gärna skriven av en man. Hittade inte en enda i mitt hjärnkartotek. Kan ni komma på någon sådan?
27 kommentarer
Dolly i AmandaSvenssons ”Hej Dolly”?
JA! Just det. (gillade verkligen boken)
Det jag chockades över i bokhandeln där jag jobbar var att väldigt många äldre män som läste Egenmäktigt förfarande tyckte att Ester Nilsson var douchen. De var SÅ arga på henne som ”fick för sig saker” om hennes och Hugo Rasks relation fast han ”inte lovat nåt”. De tyckte hon var otäck som ”förföljde” honom och försökte förstöra för honom osv.
Får mig därför att tänka att det kanske finns massor av litterära kvinnliga svin där ute men de ser vi inte pga vi identifierar oss med dem. Kanske är det Heathcliff som är ett offer i någons ögon?
Gud så intressant! Och nu när du säger det så fattar jag faktiskt också det perspektivet (men håller fortfarande fast vid att Rask och Sten är störr doucebags)
Ja alltså jag håller ju verkligen med dig/er om det ni pratar om i podden. Men de där männen som kommer fram till mig och vill bonda över hur arga de är på Ester Nilsson förändrade mitt sätt att se på det där med douchebags av kvinnligt kön. Jag identifierar mig nästan alltid med de kvinnliga perspektiven i böcker men jag tänker till exempel på ”Alltings början” som ni pratade om. Hon kanske är en douchebag i många mäns ögon? Också huvudpersonen i ”Flickvännen”? Böckerna verkar ju inte vara skrivna så utifrån författarnas synvinkel men uppenbarligen läses de så ibland.
OBS att jag alltid backar upp Ester, Saga et al :D
Kanske är det lättare för många män att peka finger mot Ester eftersom de inte vill erkänna att de är Hugo Raskisar?!
Här en kvinna som totalt identifierar mig med Hugo (tror vi är fler). Jag har väldigt svårt för de där efterhängsna typerna.
Jag är occkså Hugo Rask. Insåg det ca två tredjedelar in i boken och hade smärre identiteskris. Tror dock att de flseta kan vara båda, att vara Ester är egentligen bara att känna mest, vilket somliga gör oftare än andra.
Tjejen i ”Blåst” av Erlend Loe, Xenia i ”Rövarbruden” av Atwood, ..bruden i ”Gone girl”! (Fast mordiska psykopater hamnar kanske i en egen kategori..
Det finns en hel del kvinnliga Douchebags i litteraturen, men de blir ju inte lika ikoniska.(Och av någon anledning är det inga kvinnor som träder fram och säger Jo, alltså, det var Jag som krossade hjärtat på Erlend.. ;)
Just det. Evigheter sedan jag läste Blåst, men du har rätt. Och varför tror du att kvinnorna inte blir lika ikoniska?
Jag vet inte! Men jag tänker att det har att göra med hur de porträtteras – tjejen i Blåst, t.ex., framställs ju mest som avskyvärd (som jag minns det iaf) Medan Hugo Rask ju får vara geni.. Det är sällan de där kvinnliga skitstövlarna får lov att vara sådär charmiga och spännande. Eller?
MEN – är inte Emma Bovary något av en kvinnlig Douche? Tycker jag i alla fall – det är ju inte hennes mans fel att han råkar va trist och korkad? Och bestämt några av Jane Austens sidokaraktärer?
Den stygga flickans rackartyg av llosas faller kanske lite in i kategorin? Var ett tag sen jag läste den; men tror att det möjligtvis skulle kunna vara det. Annars kanske hon i maken – det är ju växelvis men båda beter sig lite som svin. Hmm har någon väldigt specifik liggande i nån tanke men kommer inte på boken just nu. Återkommer! Vilken spännande fråga, håller tummarna för massa kommentarer.
Jag tänkte också på Maken! Martina.
Wow. Bra fråga. Det står helt stilla för mig. Efter att jag läste det här inlägget såg jag förresten artikeln på Yle om ”Vita dukens psycho bitch” (http://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/22/vita-dukens-psycho-bitch-rebell-eller-reaktionar). T.ex. Amy i Gone Girl då. Intressant kvinnokaraktär, men det är ju inte samma sak som douchebag, precis som Anna säger här i sin kommentar.
Varför finns det så många psychobitches men så få kvinnliga douches? Kan det vara så himla svårt att skriva om (och därmed sympatisera med) kvinnor som är lite småfeta/giriga/snuskiga och sådär allmänt misslyckas med de typiskt feminina idealen så att många väljer att skriva en karikerad superelak psychobitch istället? För alla manliga douchebags är ju där för att sympatisera med medan kvinnliga psychobitches främst är där för att chockeras av eller – möjligtvis – tycka synd om. Sorgligt!
Psykobitches finns det en hel del av, men douchebags som är sjukt douchiga och typ hyllas för det? Känns som att de åtminstone är ganska många färre än de manliga.
Jag tänkte direkt på Margo i Paper Towns.
Estella i Lysande utsikter?
Nora i Ibsens ”Ett dockhus” kan väl tolkas vara lite av douchebag. Lydia i ”Den allvarsamma leken”. Sally Bowles i Isherwoods ”Farväl till Berlin”. Miss Golightly i Capotes ”Breakfast at Tiffany’s”. De har krossat hjärtan och gått sin egen väg och ut ur romanen mot ett ovisst öde (i några fall).
Emma Bovary i Madame Bovary?
Ja precis?
Hon är ju mest sjukt självupptagen och intresserad av egna äventyr och den stora passionen.. Det är väl helt i klass med Hugo Rask?
Rebecca i Daphne du Mauriers ”Rebecca” var väl inte nån trevlig typ precis. Inte heller mrs. Danvers. För övrigt tycker jag att det var Catherine och inte Heathcliff som var den negativa karaktären i ”Wuthering Heights”. Rätt så bortskämd om du frågar mig.
Jane Austens Emma var ju tänkt att bli en kvinnlig douchebag. Jag tycker dock att Miss Bingley och Mrs. Hurst i Stolthet och fördom är de värsta.
Heathcliff är inte ett rättvist exempel. Hans uppförande kan ju lätt försvaras med en taskig uppväxt och bortskämda Catherine som bade vill ha kakan och äta den.
Kommer att tänka på Animals av Emma Jane Unsworth. Himla bra bok med två kvinnliga huvudpersoner som bryter mot många normer, inte minst i relationer gentemot män. Och så bygger de julgran av böcker och låter den stå kvar i februari!
Förvisso en filmfigur, men annars tänker jag på Elsa i Frozen – som jag älskar, men visst är hon rätt självupptagen, berättar inte om sin hemlighet för systern utan undviker henne, så fort det blir besvärligt lämnar hon stan utan att bry sig om någon. sedan har hon förstås sina skäl och mjuknar till slut, men en berättelse handlar ju om karaktärsutveckling.
Ett annat exempel är Elizabeth Meyer i Hanne-Vibeke Holst trilogi. Jag gillar henne, men visst är hon en hårdhudad överlevare som utmanar makten och inte kan bry sig mindre om vad män tycker om henne.
OT: Fast är inte grejen i Frozen att Elsas syrra kommer att dö/falla i koma/frysa till is/whatnot om hon påminns om gången då Elsa råkade förtrolla henne? (OBS sett Frozen en gång för rätt länge sedan så minns inte exakt)
Blåmesen: Nja, förtrollningen var en olyckshändelse. så länge hon bär handskar går det bra. Elsa umgås ju med sina föräldrar. om hon berättade för syrran så skulle hon åtminstone förstå varför Elsa håller sig undan. det som egentligen är omtanke, att Elsa inte vill ta några risker (men också skäms för vem hon är) verkar nu bara elakt.
Jag ÄLSKAR den här kommentarstråden. Så intressant att höra vad ni identifierar som douchebaggit beteende.