I morse vaknade jag och tänkte på Nils Ferlin. Det är inte så himla ofta som det händer, men just idag gjorde jag det.
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor
Jag vet inte varför riktigt, men det är liksom något med de svenska diktarna från Nils tid. Jag tycker om dem, om det de skriver. Tiden de levde i. Flanörer, estradörer, bohemer. Så tänker jag på dem.
Det är något med mig nu, alla tider vill jag leva i, utom min egen.
2 kommentarer
Min morfar sa ofta -ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. En dag insåg jag att orden kom från just den här Ferlindikten. En valsmelodi. Nu tänker jag på Nils Ferlin och min morfar. Tack för det.
[…] morse vaknade jag och tänkte på Nils Ferlin, så jag skrev helt kort om det till bokhora. Det var inte mer än så, egentligen. Men det gläder mig ändå att jag […]