”Ställ ut en väktare” – Harper Lee

Elise Karlsson skriver briljant i SvD om ”To kill a mockingbird”:

”De förändringar som inte kan genomföras inom den redan existerande lagens gränser finner han [Atticus Finch] inte värda att kämpa för. Däremot ger lagen i hans mening stort utrymme för rättvisa, om människor bara använder sin empati.”

 

”Ställ ut en väktare” understryker det här på ett sätt som gör utgivningen, av det som från början är ett refuserat manus, till en av de mest intressanta jag varit med om. Den sockersliskigt perfekta Atticus i Mockingbird, som fått många amerikaner att vilja bli advokater, framstår snarare som ett artificiellt sötningsmedel efter att ha läst ”Ställ ut en väktare”: den liknar sin förlaga till en början, får jobbet gjort, men lämnar en äcklig eftersmak efter sig.

Denna eftersmak får dottern Jean Louise, ”Scout”, uppleva när hon hittar sin far i ett medborgarrådsmöte i samma rättssal där hon som barn sett honom försvara en man med en annan hudfärg. Det hon såg som barn, och det som jag och många läsare med mig såg, var en man som stod upp för jämlikhet. Det hon nu ser som vuxen är en man som försvarade en princip: det älskade rättssystemet som han vigt sitt liv åt och som gett honom både makt, status och pengar.

Det är alltså inte så att Atticus förändrats under de 20 år som gått i böckernas kronologi, det är vår blick på honom som förändras. Vi tvingas göra en ny tolkning av vem vi såg, vem vi ville se. Och efter att boken givits ut är det många som gnällt över att deras hjälte solkas ner eftersom vi själva samtidigt solkas ner.

Karlsson påminner också om hur Atticus i första boken faktiskt hyllar lagen i sin plädering, samma lag som i skrift gjorde människor till allt annat än jämlikar. Atticus älskade status quo redan i ”Mockingbird”, superstort fan på det tillståndet. Att vi inte såg, eller inte ville se, att det var så det förhöll sig är förmodligen eftersom vi tycker om att spegla oss i den vita hjälten som visar empati för ”den andre” trots att han inte måste. Som Oscar Schindler förklarar i ”Schindlers list”:

”Power is when we have every justification to kill, and we don’t.”

 

Generellt sätt är ”Ställ ut en väktare” mycket mer komplex än den första boken i allt ifrån . Den handlar mycket om privilegier. Att Jean Louise kan göra vad hon vill är ett privilegium hon åtnjuter som dotter till advokaten Finch. Att Jeane Louise har råd att kritisera medborgarrådet beror på att hon egentligen är bosatt i New York och inte behöver riskera att frysas ut.

Den första bokens titel refererar till den regel om synd som Atticus förklarar för sin dotter: en härmfågel har aldrig gjort något annat än spridit vacker fågelsång, därför är det en synd att döda den. Den anklagade mannen Tom Robinson är i den boken så helgonlik som en människa kan vara och det är också därför han ska försvaras: för att det vore en synd att låta en god människa dömas utan försvar.

Den andra boken syftar istället till samvetet. Inte till ett system av lagar som det finns ett egenvärde i att följa, inte till eventuell inneboende godhet hos vissa i den afroamerikanska delen av Maycomb.

Jean Louise tvingas vid ett tillfälle fråga sin far:

”De är väl människor de också? Vi hade inget emot att importera dem när vi tjänade pengar på dem.”

 

Atticus svarar med en konstig harang som åtminstone får mig att tänka på det fria skolvalets segregerande följder i dagens Sverige. Han undrar om det är vettigt att vita barn ska behöva anpassa sig till en sämre pedagogisk standard för någon naiv princip om lika värde. Han har makt och han är rädd att förlora den, på samma sätt som han var rädd i den första boken att förlora sin makt om inte Toms öde gick via hans händer. Om rättvisa kunde ha skipats utan en advokat hade hans yrke inte varit värt mycket. (Att hans egen rättssal stänger ute både kvinnor av ”moraliska” skäl och har olika läktare för människor beroende på hudfärg är dock inget som devalverar den sköna känslan av att sätta en snygg slutpläderingen, droppa micken och lämna rummet like a boss.)

Jag tänker på det antirasistiska argumentet om att invandring inte alls kostar pengar, att invandring bidrar oerhört mycket till ett lands bnp, kultur osv. Välmenande argument som dock villkorar vår känsla för lika värde. Ska bara en ängel som Tom Robinson ha rätt till försvar? Ska bara en ”duktig” skattebetalande invandrare få asyl eller medborgarskap? Självklart inte. Här får jag medhåll från Scout. Hon argumenterar för samvetet. Atticus för vad han anser är samhällsnyttan. I första boken råkade dessa två överlappa varandra och jag tycker Harpers Lees författarskap fördjupas för mig oerhört mycket när jag inser detta. Hade härmfågeln inte sjungit så vackert hade det kanske varit okej att sikta på den och lägga fingret på avtryckaren.

Lika intressant som segregationsfrågan är ”kvinnofrågan” i den här boken. Harper Lee var nere med intersektionalitet långt före ordet ens fanns.

Visserligen kan Jean Louise få vara annorlunda till en viss gräns men hon slutshameas för att ha badat med en man och hon minns det förödmjukande sätt hon lärde sig hur en blir (och inte blir) gravid.

Jag tänker på den nya dokumentären om Nina Simone, hur hon beskriver hur hon som barn gradvis förstod betydelsen av sin hudfärg. På samma sätt förstår Scout sakta betydelsen av sitt kön. Det är mästerligt beskrivet. Både blir de samvetskämpar men flyr också från allt då det får konsekvenser för deras privatliv. Borta är också den Susan Cainska Boo Radley, borta är den Tom Ripleyesquea Dill och Jean Louise står och väger mellan att lämna Maycomb för alltid. Frågan är om det räcker med att, som det står i bibelversen, vittna om det som en sett och bli en del av urbaniseringen.

”For thus hath the Lord said unto me, Go, set a watchman, let him declare what he seeth.”

 

Oavsett vilket: Harper Lees ”To kill a mockingbird” har bara blivit bättre av den roliga, otäcka och politiska ”Ställ ut en väktare”. Att tycka något annat är en synd!