Finska krigsbarn. Jag skriver de två orden och redan där får jag en klump i halsen. Det slår mig att jag inte vet så jättemycket om dem, jag googlar. Bilden på Wikipedia. Små barn med adresslappar runt halsen som tas om hand av svenska lottor. Klumpen i halsen växer sig större, jag sväljer, blinkar.
Mer än 70 000 barn från Finland kom till Sverige under andra världskriget. Här uppe i norr med tåg, via Haparanda men längre söderut var det vanligast att man kom med båt.
Över havet.
I landet i öster leker Sirkka med sin tyghund, kramar sin pappa, snor runt benen på mamma när hon hänger tvätt. I landet i väster längtar Margareta efter en hund men mamma och pappa tror inte att hon kan ta hand om en hund ordentligt ännu. Runt om mullrar det i horisonten. Stöveltramp närmar sig.
Barn borde förstås inte behöva veta så mycket om krig. Barn borde definitivt inte behöva uppleva krig. Så resonerar Sirkkas mamma och pappa, som de flesta föräldrar.
Margaretas mamma och pappa känner att de vill hjälpa till. Att det kanske vore bra för Margareta att få någon att ta hand om.
Sirkkas mamma förmanar Sirkka att sköta sig, prata språket, hon kan ju det. Torkar sina och Sirkkas tårar med en näsduk. Kajen är full av finska barn och deras mammor. Näsduken får Sirkka i fickan. Adresslappen har hon runt halsen.
Margareta tror att hon äntligen ska få sin hund där de står på kajen i Sverige och väntar på båten.
Men så är det någon som ska föreställa vara en slags låtsassyster. Alls ingen hund. Margareta sparkar bakut, Sirkka som känner fiendeskapet sparkar bakut. Bullarna som Margaretas mamma tagit med för att muta med, slänger båda flickorna i marken. De blänger på varandra. De vill inte dela rum, Margareta kanske inte heller dela föräldrarnas uppmärksamhet med någon annan. Sirkka vill inte ha någon annans mamma och pappa, hon vill ha sina egna.
Fiendeskap som via krokiga vägar ändå till slut byts ut mot vänskap, systerskap.
Drygt 15 000 av de finska krigsbarnen åkte aldrig tillbaka över havet. De stannade i Sverige även efter att freden kommit.
Inte Sirkka – det blir ett lyckligt slut på ”Systern från havet” kan jag meddela, men vägen dit är krokig och bitvis sorglig och Ulf Starks språk samspelar så fint med Stina Wirséns teckningar. Ibland ger teckningarna nästan en starkare känsla än texten – vi som är vuxna känner igen små detaljer som gör människorna tidstypiska men jag tror att också barn får en känsla av att det inte är nu, utan förr i tiden.
Rösten bryts när jag läser för Tage och samtidigt tittar på Stinas bild av de små finska barnen ombord på båten som ska ta dem över havet. Okända vuxna runt om dem, som tar dem till ett okänt mål och ännu mer okända människor. Adresslappar runt halsen. Somliga kan inte svenska. Omedvetet gör jag säkert tonfall och röstläge dovt och sorgset vid läsningen – jag har lätt, kanske för lätt, att låta känslorna inverka när jag läser högt för barnen. Också Tage darrar lite på rösten när han frågar varför Sirkkas föräldrar lät henne åka båt alldeles ensam. Via bilderna och min läsning känner han någonstans rädsla och sorg komma från sidorna.
Vi pratar en stund om krig, om hur farligt det är för människor och allra helst barn, som ju inte har valt att kriga men som påverkas så mycket av det ändå. Om att behöva fly eller skickas bort från där man bor och de människor man vill vara med. Hur det kan kännas för någon som är liten. Att man kan bli arg och ledsen av det, som Sirkka när hon förstör Margaretas dockhus för att det mullrar som av bomber i bröstet på henne.
På Tages dagis går det flera barn som har flytt hit med sina föräldrar, främst mammor. Boken väcker både frågor och igenkänning för Tage. Barn borde inte behöva veta så mycket om krig, men Tage frågar mycket om just krig och vi berättar så gott vi kan. Emellanåt har han tittat på barnprogram från främst första världskriget på teve men blivit rädd, bett att vi ska byta kanal ”det här är nog för lite större barn, mamma”. Strax bett om att byta tillbaka. Rädd, men ändå velat förstå, veta mer.
”Systern från havet” handlar inte så specifikt om krig men vi väver ändå in en större aspekt av det genom diskussionen som uppstår via läsningen. Den som inte vill förmedla så mycket krig till sina barn behöver alltså inte oroa sig för det – om barnet inte ställer frågorna förstås. Jag tillhör den föräldrafalang som förklarar allt som mina barn frågar om, även om det är saker som kan vara både hemska och o-/svårförståeliga så för oss blir det mycket fokus på just krigsaspekten. Starkt och hoppfullt om längtan och vänskap beskriver förlaget det, och de bitarna kan man förstås välja att lägga kraft på att lyfta och diskutera. Sirkkas längtan efter sina föräldrar är något som också slår an något hos Tage som är i en lite skör period just nu och inte gärna lämnar vår sida. Det märks att han känner igen hennes känslor och förstår dem.
Första kvällen vi läser den så somnar min kvällströtta unge redan innan vi hunnit halvvägs men jag kan inte hålla mig utan måste läsa klart. Det är spännande och det finns driv i berättelsen, rörelse framåt. Man vill veta mer om hur det ska gå, även som vuxen.
Och det går bra, till slut. Margareta och Sirkka blir faktiskt precis som systrar trots att havet åter skiljer dem åt.
