”Vara Frank” – Peo Bengtsson

Den här texten har jag tänkt skriva i en vecka, minst, men aldrig varit på rätt humör. Nu kanske? Och då blir det en sån jobbig där man skriver om vilken bok man önskade man läst, till skillnad från den man faktiskt läst.

Det jag önskade: en ny ”Stjärnor utan svindel”.
Temat i ”Vara Frank” är nämligen att den medelålders Frank som jobbar i köket på Berns, är gift med Vibeke, har barn, plötsligt en dag finner sig vara kär i sin kollega Mårten. Mycket, mycket oväntat. Frank har aldrig varit kär i killar förr, men nu, oj, jaha?
Väldigt få svenska vuxenromaner handlar om det här, däremot vanligare i ungdoms, och jag blev jättenyfiken.

Tyvärr tycker jag att Peo Bengtsson duckar för så mycket.
Upprinnelsen är alltså att Franks fru Vibeke får ett jobberbjudande i Köpenhamn och Frank inser att han kanske inte alls vill flytta dit, och det är på grund av Mårten. Den fantastiska Mårten. Tänk om han hade kunnat användas lite mer? Eller helst mycket mer. Det är väl en ganska stor grej om man som medelålders blir kär i en person av samma kön? Fast inte hos Frank, verkar det som. Varken på ett filosofiskt plan, eller på ett fysiskt. Hela den här delen av berättelsen blir så superfjuttig. Till exempel när Frank och Mårten åker till Nice. Hallå, dra på lite nu då!, tänker jag upprepade gånger.
(OBS att jag nu inte menar att homosexualitet behöver väcka funderingar, men om man har varit hetero hela sitt liv, och fattar att man kanske inte är det längre? DET är ju något klart nytt.)
Istället ligger mesta fokuset på krisen mellan Frank och Vibeke, och visst, det är väl okej-bra och allmänmänskligt, men såna skildringar har vi läst tusentals av. Hooken i ”Att vara Frank” skulle ju vara den oväntade förälskelsen i en kille, right? Jag gick helt enkelt in i läsningen med fel förväntningar efter att ha tagit del av säljtexten.

Sen har vi den höga koncentrationen av speciella människor på en mycket liten yta i den här romanen. Ojojoj. För varje sida får jag svårare och svårare när ingen enda karaktär någonsin kan svara typ ”det är väl okej” då de får slentrianfrågan om hur det är. Istället börjar alla med långa, utvecklade svar som involverar tidslinjer i händer eller saker som hände när de var på en lastbåt i Panama. Så tröttsamt! Varenda dialog behöver inte sprudla av visdom eller originalitet. Några kan vara tråkiga och enstaviga.
Alla karaktärer behöver väl inte heller dra iväg till Nice eller Panama när de vill tänka eller krisa. Ett par hade kanske bara kunnat stanna hemma i Högdalen?

Hade allt det här, karaktärerna och samtalen, dykt upp lite då och då i en roman hade jag säkert kunnat acceptera dem mycket lättare, kanske gillat dem också för att de varit just ett udda inslag. Men när allt och alla är så här? Ge mig styrka. Priset går till Mårtens resa i slutet. Den i kombination med hans nya jobb fick mig verkligen att stöna högt.
Så, nej, ”Att vara Frank” är ingen ny ”Stjärnor utan svindel”. Det är mest en ganska vanlig roman om en skilsmässa, med ett litet inslag av en kille som heter Mårten på sidan om och ett, för mig, gäng av andra irriterande personer. Så kan det gå.