När Alex Schulman släppte sin bok om hustrun Amanda, så skrev Bloggkommentatorerna en sak som genast slår mig nu när jag läser hans senaste bok, den om hans mamma – att han är så otroligt anpassningsbar i sina kärleksrelationer.
Well, han har haft livslång träning. Livet som son till Allan och Lisette Schulman har inte på något vis varit särskilt enkelt. Tvärtom har det varit ganska hemskt. Man har nog behövt anpassa sig väldigt mycket för att tro att man ska vara värdig att få någon kärlek tillbaka.
Det är inte särskilt lätt att uppfostra barn. Det är inte heller särskilt lätt att vara en familj. Det är tvärtom ganska svårt ganska ofta. Och jag tror vi är många som bär med oss små, små ärr från barndomen. En del har förstås riktigt stora ärr, men de flesta har små, någonting som skaver och stör.
Alex Schulman hör till de vars ärr är större. Så stora att de i vuxen ålder innebär faktiska problem för honom. Dels för att ärren inte bleknar, tvärtom är det snarare sår, fortfarande, som inte läker. Kanske aldrig läker.
Alex Schulmans mamma Lisette är född Stolpe. Dotter till Sven Stolpe och kanske bleknade hennes barndomsärr aldrig, kanske var det också riktigt öppna sår över hela kroppen, hjärta, lungor, strupe. Kanske var det därför hon drack, Lisette. För det gjorde hon, i över 30 år var Lisette sjuk i alkoholism. Hennes barndom skymtar i några få rader i boken, den gör ont att läsa om. Där var djup smärta och sällan särskilt mycket villkorslös kärlek.
I takt med att Lisette dricker allt mer, blir också hennes kärlek till barnen allt mer villkorad, precis som hennes pappas före henne. Hur barnen ska vara, bete sig. Själv är hon irrationell, som ju alkoholister ofta är. Pendlar mellan ilska, sorg, eufori.
Alex blir van vid att medla, dölja, förutse, fixa. Ljuga. Som medberoende ofta blir. Han och hans bror dricker gärna med mamman, helst under de där tidiga Stureplansåren. Vad annat kan de göra? Erkänna att det finns ett problem är så långt bortom horisonten att det aldrig är ett alternativ.
I boken varvas nutid med barndom. Ingen kronologisk ordning. Och kanske lite fabricerat ibland, jag får inte ihop den här historien med hunden till exempel, som Alex verkar ha placerat i en mycket nutida kontext där han dessutom var med (vilket mycket väl kan stämma, Lisette nämner inte detta själv) men som ändå har ägt rum 2007. I boken verkar det som betydligt mer nyss.
Jag läste ofta och gärna Lisettes blogg när hon hade den. Jag tror det är som Alex säger om henne, vilket smart, bildad människa, alltid smartare än alla de där männen hon servade med sina tal.
Jag tillhör inte dem som tycker att det var så himla modigt av Alex Schulman att skriva den här boken om hans mamma, jag tror helt enkelt det handlade om överlevnad. Hade han börjat tänka i termer av att våga, så tror jag den inte blivit skriven. Men han var redan långt bortom den diskussionen känns det som. Det här var, det var någonting alldeles nödvändigt.
Jag tror jag har pratat om det förr – jag har inte alkoholism i min familj men har ändå haft det mycket nära under uppväxtåren och jag känner igen alltsammans mycket väl. Hur det börjar så oskyldigt och hur det sedan utvecklade sig. De tomma blickarna, någon instängd i ett sovrum, vinglar ut. Vet inte dag, vet inte tid. Ingen låtsas om något. Alla vet.
Alex analyserar sig själv, sin egen roll. Han tar till slut ansvar för situationen. Någon måste ju göra det, det kanske skulle varit någon vuxen för många, många år sedan. Men det är problematiskt. Pappan först, medberoende, kanske även han lite för märkt av alkoholen. Sedan märkt av ålderdomen. Så mycket äldre än Lisette. Han gör vad han förmår men det är inte tillräckligt. Ingen släkt eller familj runt om som stöttar. Det är Alex och bröderna som är själva i det här.
Ja, nåväl. Jag blev litet tagen av denna. Har tänkt mycket på Lisette, och på livet i stort.
5 kommentarer
Jag läste ”Skynda att älska” för ett eller två år sedan. Den berörde mig otrolig mycket. Nu samlar jag mod för att orka läsa ”Glöm mig”…
Det behövs lite mod, ja!
Håller just på att läsa boken. Jag är i stort sett jämngammal med Lisette S och kommer så väl ihåg när hon och hennes man Allan ofta figurerade i tidningar typ Svensk Damtidning och talade om sin lycka. Så tragiskt att det blev som det blev. Sven Stolpe kommer jag också ihåg, en hatisk man som var arg på det mesta. Men jag anser inte att det behöver finnas en viss orsak till att en människa blir alkoholist. Alkohol är en drog och en del är känsliga för den drogen, sedan så klart att har man mörkt i bagaget så är väl risken större.
Nä, jag anser inte heller att det behöver finnas en orsak. Alkoholism är en sjukdom, precis som jag skriver ovan! Men visst ”hjälper det väl till” ibland, om man har det tungt omkring sig. Då är det lättare att ta till flykten i alkohol. Inte för alla såklart, men för en del.
Lite sedan jag läste ut boken nu men jag tänker på den en hel del. Varför tog inte Allan S tag i det hela, kanske för att som du skriver han själv var märkt av alkohol? Många har skrivit på diverse ställen att dom gråter när dom läser boken men det gjorde inte jag, inte förrän sista kapitlet, då kom där några tårar. Jag har själv vuxit upp i en familj med alkoholmissbruk så jag känner igen en del men inte allt. Jag hade inga syskon att dela med och vår familj hade inte den sociala status som familjen Schulman har/hade.