I min släkt heter nästan alla Anna. Utom jag. I min innersta flock heter alla andra tjejer Anna i andranamn.
Det här är vad de fick i namnsdagspresenter (i vanliga fall brukar vi inte ge varandra namnsdagspresenter):
Mamma fick Alex Schulmans bok ”Glöm mig”, som hon gick raka vägen in i gästrummet och började att läsa. Sedan berättade hon historier ur boken resten av helgen. Kanske var det här den mest lyckade namnsdagspresenten.
Min storasyster fick Chimamanda Ngozi Adichies ”Alla borde vara feminister” som jag köpte till mig själv också. När jag tänker på Chimamanda Ngozi Adichie ser jag ut som en hjärtögon-emoji så jag hoppas att min syrra gillar den.
Till elvaåringen fick jag plocka fram en julklappsbok, för hon konstaterade: jag heter också Anna, vet du när de andra fick böcker. Hon fick Kristina Ohlssons ”Det magiska hjärtat” som jag är väldigt nyfiken på. Den handlar ju om att rädda sin bästis från att dö och nu undrar jag om den där bästisen faktiskt dör.
Till mig själv, som alltså inte heter Anna, köpte jag en bok av Barbro Westlund som jag gissar att jag kommer att läsa 2025 eller så om jag fortsätter i den här takten.
