Hänger Karin på blocket?

 

 

Hon lyckades le igen och sträckte fram väskan. Till och med fodret var oskatt, det diskreta mönstret som förde tankarna till dyra uteserveringar och vit sand.
»Har du flera som du säljer, eller?«
»Ja, några olika som ligger ute. En 2.55 som är fin. Chanel.«
Tjejen nickade. Hon synade väskan och berömde skicket.
»Vet du«, sade hon sedan. »Jag får återkomma till dig.«
Hon sänkte sin utsträckta hand.
»Är det nåt med priset?«
»Nej, det är bra.« Tjejen tittade på väskan igen. »Det är bara det att jag vill ha äkthetscertifikatet validerat av butiken här. Det är inte det att jag inte litar på dig, men om jag själv skulle vilja sälja den, så ja, du vet. Men om du skaffar det så tar jag den.

 

Karin i Karolina Ramqvists ”Den vita staden” (bokhoras recensioner här) säger till en potentiell väskköpare att hon har ”några olika som ligger ute”. Hon har fallit ”offer” för det som kallas ”Tillgångsinriktad brottsbekämpning” och behöver få kontanter så hon försöker sälja en av sina väskor.

Brottsförebyggande rådet skriver på sin hemsida om den här typen av brottsbekämpning:

”På samma sätt som att anhöriga ibland förvarar kontanter eller upplåter konton åt organisatören, står de ibland som ägare till företag och fastigheter. I vissa fall är det rena bulvanförhållanden, något som återkommer i nästa avsnitt om hur man döljer sina tillgångar. I andra fall har organisatören helt enkelt köpt ett företag eller en fastighet åt en anhörig. Exempel finns med skönhetssalonger som köptes av huvudmän för svarta pengar, men sedan drevs av deras flickvänner.”

”När även investeringar försvinner riskeras lojaliteten hos anhöriga, som varit mer eller mindre medvetna om brottsligheten. En organisatör påpekade att hans fru måste ha insett att deras hus och övriga livsstil bekostades av brottspengar. Det var inget problem för henne förrän pengarna uteblev, då började hon störa sig på mannens affärer.”

”Den vita staden” är en väldigt bra uppföljare till ”Flickvännen” och har potential att bli en ”Snabba cash” eller en ”Svensk maffia” i bemärkelsen att bli en bok som människor i en väldigt speciell livssituation kan känna igen sig i. Jag har aldrig läst något lika bra om just den speciella erfarenheten att vara partner till en brottsling förutom böckerna om Karin och såklart Jackie Ferms självbiografi som jag också gillade väldigt mycket.

Jag läste en intervju med Jens Lapidus i GP före länge sedan:

–Jag höll ett föredrag för några månader sedan för en spaningsrotel och då var det en polis som räckte upp handen och sa ”varje gång vi gör ett tillslag i en gängmedlems lägenhet så hittar vi tre grejer: ’Svensk Maffia’, en affisch från ’Scarface’ och någon av dina böcker, varje gång”.

 

Något som jag tror kan ligga i vägen för att ”Den vita staden” ska bli den boken för kvinnor som varit eller är i förhållande med grova brottslingar är att den saknar specifika detaljer om fattigdomen som Karin hamnar i. De där krokarna som hugger tag i en och som skriker autenticitet på det sättet som skildringarna av kroppen gör i boken. Att vara ensam mamma känns för mig mycket bättre beskrivet än fattigdomen. Skildringen av kroppen känns oerhört sann. Men skildringen av nyfattigdomen? Nja. Ramqvist är på min topp 5-författare någonsin och jag tvivlar inte en sekund på att det finns ett medvetet val kring att utelämna detaljer, hon nämner extremt sällan varumärken i de båda böckerna. Men med den brasklappen så tycker jag att den kunnat bli bättre med mer specifika detaljer. Även i brottsförebyggande rådets text ovan om flickvännen som bulvan nöjer de sig inte med att att skriva att han har köpt ett företag till henne, de ger exempel på vilken typ av affärsrörelse det handlar om. Det är gestaltande och ja det underlättar för mig och säkert många andra att förstå vad det egentligen rör sig om.

Kanske hänger jag själv alldeles för mycket på köpsälj-sajter men jag stör mig på att inte försäljningen av handväskan i början är skildrad på ett annat sätt. Karin har lagt upp en dyrare handväska någonstans på internet, någon har sett den, blivit intresserad, tagit kontakt med Karin och fått adress och gjort upp en tid om när de ska ses. Detta utesluter tradera, där genomförs hela affären online. Karin känns verkligen inte som en person som använder internet mycket. Det förekommer som jag minns det ingen beskrivning av datoranvändande eller internet i någon av böckerna. När hon har kontakt med någon är det via sms eller telefon. Köp-sälj-grupperna på facebook känns väldigt uteslutna. Blocket då kanske? Har Karin fotograferat väskan och lagt upp den på blocket? Det tidsödande jobb det är att ha annonser ute på blocket känns verkligen inte som Karin, har hon suttit och svarat på alla sms eller mail? En annons på blocket är för den typen av vara förknippad med väääldigt många som hör av sig med dumma frågor och synpunkter. När en säljer bilar där får en alltid räkna med däcksparkarna. Vad ska vi kalla modevärldens motsvarighet? Väsksparkare? Väskkännare?

Jag kan verkligen inte framför mig hur Karin sitter och administrerar allt detta i det läge hon är. Kan ni andra som läst den se det framför er?

Och så detta: kvinnan som kommer för att titta på väskan är väldigt noga med att äkthetscertifikat ska letas fram innan hon vill genomföra affären. På blocket finns det mängder av annonser på märkesväskor där det redan i annonsen står att äkthetscertifikat finns, de flesta som köper och säljer såna väskor vet att det är dumt att inte skriva ut det redan i annonsen. Men om Karin nu inte gjort det, men satt ett så bra pris att det ändå dragit till sig intressenter: varför har inte köparen frågat om certifikatet innan hon åker ut till Karins hus? De måste ju ha haft kontakt och det har funnits tid att höra sig för om det. Om Karin tagit sig tid att lägga upp annonsen och haft kontakt med folk som hört av sig: varför har hon inte också tagit sig tid för att leta fram äkthetsintyg om nu något sånt finns kvar?

I ”En bön för de stulna” finns det många specifika detaljer som jag inte kände till innan men som känns autentiska just för att det är så specifika.

José ägnade sitt besök hos oss åt att klaga på vårt berg. Han förstod inte varför vi aldrig använde dricksglas eller varför vi nästan alltid sov utomhus på nätterna trots att vi hade hus. Vi lyssnade under tystnad medan han klagade på att alla hade saker som tv-apparater, paraboler och tvättmaskiner, men ingen hade några möbler och vi bodde fortfarande i hus med jordgolv.

 

Det som kan se ut som en väldigt märklig blandning av levnadsstandard för oss i västländer tycker jag gör att även andra detaljer i boken får en verkligare känsla. 2010 kom en stor rapport genomförd av 106 000 intervjuare i Mexiko. Förutom ren folkräkning kom de även fram till att fler invånare i Mexiko har tv än som har kylskåp. Fler har tv än som har dusch. Och visserligen har andelen med jordgolv gått från att finnas hos 20% av befolkningen till 6% så förekommer det fortfarande att bostäder har elektricitet, tv och jordgolv i kombination. I denna grupp hittar vi flickorna i ”En bön för de stulna”. Det kan tyckas som en fånig detalj men jag tyckte verkligen det var en ingång till att beskrivningen av deras liv skulle bli levande för mig som läsare.

Lillemor Östlin, som skrivit bland annat ”Hinsehäxan”, dyker upp som bibliotekarie i den väldigt fina dokumentärserien om läsning i fängelse: urplay.se/program/193693-min-livstid-jag-laste-min-forsta-bok-i-haktet. Hon säger att hennes bok ofta är den enda bok som hennes medfångar har läst. Och så börjar väl de flestas läsning. Som en form av identifikation, att kunna reflektera kring sitt eget liv, känna sig mindre ensam osv.

I Östlins ”Hinsehäxan” finns många av de detaljerna som gör att människor med samma erfarenhet kan känna igen sig och de andra kan lära sig något om hur det är att sakna privilegier. Hur hon exempelvis beskriver hur metadon blivit enklare att sälja med åren medan Preludin i tablettform blir omöjligt att sälja efter ett tag eftersom tabletter anses vara för omständligt att hantera. Också hur hon går och stör sig på reklamen som säger ”Tala med din tandläkare” som om det vore självklart att alla har råd att ha en tandläkare att gå till.

Jag menar inte alls att det inte kan gå till som i ”Den vita staden” när det gäller exempelvis försäljningsförsöket av väskan. Däremot känns det inte autentiskt, jag skulle mycket lättare kunna köpa att Karin gick till en pantbank med Dream i barnvagn och lämnade över väskorna. Få kontanter i handen på kort stund, få det avklarat, minsta möjliga jobb. När hon väl gör något för att förändra sin situation i ”Den vita staden” är hon alltid väldigt konkret och handlingskraftig. Eller så gör hon inget alls.

Sammanfattningsvis: Karin är verkligen ingen blocketperson i mina ögon.