Sent omsider har jag börjat lyssna på Annika Norlins musik och texter efter att länge ha tyckt att mycket annat (allt!) är så bra med människan. Rösten, dialekten, kärleken till Umeå, klädstilen, nagellacket, frisyren, det allmänt smarta och sympatiska intrycket, Sommar-programmet, Jills veranda-programmet.
Och efter allt det, till sist nu även musiken.
I boken ”Texter” berättar hon lite om sitt liv, personlighet, uppväxt, Östersund, Umeå, skapandet, hur det började (texterna!), vad hon gillar hos andra (texterna!), om hur hon började sjunga för publik, och om tillkomsten av vissa specifika låtar. Allt det är ett avsnitt på 36 sidor och jag tycker det är så himla bra. Hade gärna sett 100 sidor till.
Fint att få låttexterna också som utgör majoriteten av boken, men åh, Annika Norlin är en sån som skulle kunna filosofera om vad som helst och det skulle vara intressant. Hon säger att hon inte vill skriva en bok eller poesi som folk uppmanar henne, för musik och låttexter är hennes grej, men kan hon inte skriva mer om sina texter då? Snälla.
Språket är en njutning, jag hör hennes röst i huvudet medan jag läser, och det är så snyggt och typiskt norrländskt utan att bli som de vedervärdiga reklamfilmerna som dyker upp med jämna mellanrum. De där någon bräker på helt överdriven dialekt för att sälja sängar, bildelar eller pizza. Allt för att norrländska väl hamnar i topp när svenska folket ska rösta om mest pålitliga dialekt? Så fläska på nu.
Jag hatar de reklamfilmerna. Hatar den norrländskan. Älskar Annika Norlins ”hedde” som i ”hedde omsorgsfullt tillbaka bookleten i sitt omslag”. Vill åka till Umeå på stört, sätta mig på biblioteket, titta ut över älven och lyssna på låtarna.
13 kommentarer
Måste verkligen tipsa om Kristoffer Triumfs intervju med henne, den är också underbar!
Tack för tips! Upptäckte just igår också ett alldeles nytt avsnitt Konversation (finns på Expressen) med henne och Mats Jonsson.
Fråga: Är Hello Saferides engelska låttexter med också, eller är det bara svenska?
Ja, Hello saferide är med.
Alltså ursäkta en sörlänning, men VAD betyder ”hedde”?
Såg Annika Norlin på en flygplats förra veckan. Blev extremt jäkla starstruck, tyvärr EFTER att jag stirrat orimligt länge för att försöka ta reda på hur jag kände henne… Mvh Smooth Operator (som spelat sönder båda Säkertplattorna)
Det betyder satte. (Förstår man inte det av exemplet i texten?)
Mmmjo, kanske. Eller ”lade”. ”Hedde” = ”put”, typ? Då är jag med tror jag. :)
I Kalix säger vi ”hävde” eller ”häv”/”häva”. Som i ”Häv hit saltet” eller ”fan jag hävde ut olja över hela golvet” eller ”kan du hjälpa mig att häva upp den här arctic caten på släpet”.
Annika placerade sig i Umeås novelltävling 2010, så hennes novell ”Balthoran” finns säkert i den antologin.
Det här inlägget visade sig ju bli en guldgruva i form av nya saker att gå vidare med. Ska leta rätt på novellen!
Först och främst en väldigt fin recension. Jag blir verkligen sugen på att läsa detta alster av Annika Norlin.
Men, det är ju intressant att du försöker vända dig mot gängse norrlandsstereotypen i reklamfilmer som du skriver, samtidigt som du reproducerar densamma genom att exotisera Annika Norlins dialekt.. Det är så jag ser det i alla fall. Vad är det som är så underbart med hedde? För mig är det ett helt normalt ord som jag dagligen använder. Jag vill inte höra någon kommentera, ”åh vad underbar dialekt du har” för att jag pratar som jag vanligen pratar. Det blir väldigt väldigt jobbigt. Och reducerar oss ”norrlänningar” till någon sorts exotiska naturvarelser.
Sen är det såklart, väldigt problematiskt att prata om något som ”typiskt norrländskt”. Givetvis är jag som västerbottning trött på att behöva ha invändningar mot användningen av ”norrländskt” ”norrländska” och dylika kvasibegrepp. Anledningen till att jag bemödar mig att kommentera här är att du som recensent ändå verkar ha en ambition att inte stereotypisera, exotisera osv. Samtidigt faller du i samma fälla.
Men det är väl bra att du vill åka till Umeå. Se inte det här som ett angrepp, utan snarare som en problematisering.
Hm, det är den svåra gränsen mellan äkta och fejk?
När Norlin skriver hedde är det ett av många såna exempel på hur hennes språk är dialektalt. Jag TROR att hon pratar så hela tiden, baserat på program jag hört, låttexter jag läst, osv.
I reklamfilmerna är jag 100% övertygad att huvudsyftet är att det ska låta norrländskt och skådisarna tar i som tusan. Resultatet, jag känner mig manipulerad och värjer mig emot det för allt känns överdrivet och fejkat. Kan inte förklara det på ett annat sätt?
Jag kommer från Luleå, har bott flera år i Umeå, och därför låter mkt norrbottniskt och västerbottniskt så himla fint för mig (när det kommer från riktiga personer som inte tänker att de ska fläska på). De pratar bara som vanligt och jag känner mig hemma. Tycker samma när jag läser Åsa Larsson, känner igen mitt språk i hennes ton också.
[…] fick så bra tips i inlägget om Annika Norlins ”Texter”, och nu har jag lyssnat på både Värvet med henne (från förra året) och Konversation med henne […]