”Hustrun” – Meg Wolitzer

Jag tycker det är en stor varningssignal när komposition och form lyfts högt i bokrecensioner, för jag väljer alltid handling före form och brukar få ut så hemskt lite av så kallade språkexperiment. (Case in point: när Josefine Klougart i Babel sa att form är ett sätt att leva. Of course. Hennes roman hade ju heller ingen historia under alla vinteräpplenmetaforer.) Men när det gäller ”Hustrun” av Meg Wolitzer vill jag ändå brista ut i lovsång över kompositionen. Så snillrik, mästerlig och skarp! Fast också, så tajt ihopflätad med en väldigt bra historia.

Joe och Joan Castleman är på väg från NY till Helsingfors för att han ska ta emot Helsingfors-priset. Det är en liten kusin till Nobelpriset i litteratur. Inte lika fint, inte lika mycket pengar, inte lika prestigefullt, men ändå riktigt bra. (Och finnarna har snott Luciatåget som ett sätt att väcka pristagarna.)
Joe Castleman är en aktad, framgångsrik amerikansk författare. Hans debut ”Valnöten” gjorde stor succé och sen har det bara rullat på i drygt trettio år. Joan har länge varit just en hustru. Hon slutade snabbt sitt eget arbete för att ta hand om de tre barnen, fixa all markservice, stötta och hjälpa Joe, och blunda för hans kvinnoaffärer. Men nu på planet över Atlanten känner hon starkt att hon inte vill det här längre. Hon är sextiofyra, och hon måste skiljas. Det är dålig tajming, men hon tänker berätta det för honom den här helgen.

Via tillbakablickar från när de träffades (han var skrivlärare på hennes college!) och hur deras gemensamma liv blev, samt nutida fantastiska rapporter från prishelgen i Helsingfors, rullas deras livsdrama upp.
Man får snabbt vissa aningar, och det är här kompositionen kommer in. Jag bara bockar för Wolizters förmåga att på dessa 234 sidor plantera, hinta och återkomma till händelser tills allt når sin final. Så mästerligt!
Inte blir det sämre av att teman som tas upp är konst, kvinnors villkor, litterärt skapande, och manligt och kvinnligt värde. Tiden och platsen är USA från 60/70-talet och framåt. (Jajamen, det framgångsrika paret Castleman bor sen länge i ett stort hus i upstate New York.) Det är väldigt lätt att tänka Joe Castleman som vilken verklig manlig, internationellt erkänd amerikansk författare som helst ur den generationen. Philip Roth, John Irving, Paul Auster, osv.

Jag gillade romanen från första sidan, och kände hela läsningen en stegrande ”ojojoj, vad det här kan bli bra”-glädje. Och det blev det! Planeringen som sagt, det litterära livet, det vintriga Helsingfors, och inte minst paret Joe och Joan i alla deras upp- och nedgångar. Gud, vad jag gillar ”Hustrun!”.
Det här är en dessutom sån bok man verkligen vill prata om med någon sen, så ännu ett bokcirkeltips. Helt fantastisk!