Känd från internet

Jag har två frilanskontorskollegor som båda är ungefär i min ålder, och författare, och båda har läst sjukt mycket. Vi kan med lätthet svinga oss mellan alla möjliga titlar och författare, och även om man inte läst exakt samma känner man till referenserna. Men en gång började jag prata om bloggar, och då tog det verkligen totalt stopp. Ingen av dem hade något förhållande till såna, de hade aldrig börjat läsa dem på allvar, kände knappt till en enda jag nämnde, och framförallt kunde de inte förstå hur jag kunde läsa något som ”handlar om vardag bara, deras familjer och arbete och sånt” i tio års tid i vissa fall. Hur har jag tid med det, och hur intressant kan det vara?
Ungefär den ganska vanliga synen på bloggar från såna som inte är bekanta med dem, tror jag. Då tror man kanske att det är modebloggare som listar sina outfits, eller jättejättetråkiga vardags/livsstilsbloggar av typen ”idag gick jag och handlade mjölk, och barnen är sjuka”, eller någon som vill bygga ett varumärke och är superkommersiell rakt igenom.
1) Såna bloggar läser inte jag. 2) Så himla lång tid tar det inte att läsa ett inlägg, och 3) jag följer inte direkt 250 olika. Kanske 10-15, mer eller mindre regelbundet? Listan skiftar. Och hur kan ni följa tio teveserier samtidigt, va?!
Men iallafall, jag har läst bloggar länge och vissa då som sagt i tio år eller ännu mer. En del av dessa människor har jag träffat och blivit bekant eller vän med (stor del av min bekantskapskrets är tack vare internet!), andra kommer jag aldrig att träffa även om vi bor i Stockholm, och skulle kunna. Men jag vill inte. Jag vill läsa dem, bara. De känns på ett visst sätt som mina bekanta, och jag vet jättemycket om dem, men allt är enkelriktat för de vet inte vem jag är eller ens att jag läser dem. (Samtidigt har ju jag själv skrivit på nätet aslänge, och ibland träffar jag människor som berättar att de läst mig i evigheters evighet. Alltid lite speciellt.)

Diskussionen med frilanskollegorna poppade upp i huvudet igen när jag läste senaste numret av tidskriften Ordkonst: Glamour. I den finns en text om Tove Folkessons författarskap med ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund”, och artikelförfattaren Mathias Alexandersson kopplar ihop Folkesson lite med Sandra Beijer. Huvudfokuset är Folkesson, men MA berättar om Beijers närvaro på ett poesicommunity på nätet innan Nio till fem-bloggen föddes, och långt innan bokkontraktet för ”Det handlar om dig” kom, men hur uppenbart det ändå var för alla redan från början att allt det här skulle hända så småningom för hon var en sån stjärna.
Jag blev så uppspelt av det här!
Att i en litterär text på ett seriöst sätt ta in en publicerad författares tidiga verk, och att det verket är internet. Alltså att internet inte är något konstigt, ytligt eller tråkigt som är skrivet i all hast och aldrig kan få kvalitet, utan att det räknas på allvar. Skulle vilja läsa mycket, mycket mer om sånt! För det är ju precis såna bloggar som Sandra Beijers jag blir fast i. Människor som kan skriva. Då kan man berätta om att handla mjölk eller ha sjuka barn, men det blir ändå superintressant. Lex Knausgård och Lars Norén. De berättar detaljer om sin vardag hela tiden, och man (jag) är fängslad.
För några år sen tog det slut mellan Sandra Beijer och hennes dåvarande kille. De inläggen, under en lång tidsperiod, var skitbra och beskrev känslan av att bli dumpad så otroligt starkt. Jag tänkte hela tiden att det här måste bli en bok, det är sååå bra, medan jag läste och imponerades av formuleringarna och åkte med i den känslomässiga berg- och dalbanan. Och jepp, ett tag senare blev det bokkontrakt, och ytterligare lite senare kom ”Det handlar om dig”. Som MA skriver, ingen som har följt SB är förvånad över den utvecklingen. It was bound to happen.
Men ändå, fortfarande rätt ovanligt att prata om litteratur i annan form än bok? Eller att lyfta vad som hände innan det sen kanske blev en bok på ett icke-avfärdande sätt.

Nu är det ju inte så att alla bloggare bör bli romanförfattare heller – det är en helt annan diskussion, men jag tycker inte alls att alla som skriver ett par bra blogginlägg i veckan kan överföra det till en bok och behålla känslan, för det är verkligen en helt annan textform med andra krav – men det finns definitivt litterära guldkorn på nätet. Ibland verkar de i symbios, man publicerar sig och bloggar samtidigt som tex min idol Emily Gould (som Marcus också skrev om i veckan), och ibland är det bara på nätet.
Frågan om hur jag hinner läsa bloggar har iallafall ett väldigt självklart svar för mig. Jag älskar att läsa bra texter, och jag hittar dem lite överallt. Så, liksom.

Skulle kunna skriva 50 000 tecken till om mitt förhållande till nätet och dess stora betydelse för hela mitt liv, men jag hejdar mig nu. Bara det här: i år firar Bokhora 10-årsjubileum. TACK INTERNET!