Läst sen sist

Det här har jag tagit mig igenom senaste veckorna.
Jag börjar med den som inte är på bild, ”Astragal” av Albertine Sarrazin.
Den är fransk.
Det förklarar hela min reaktion. (Så intressant diskussion om fransk litteratur i kommentarerna på det inlägget, läs gärna.)
Blev aldrig riktigt fast, kände inte jättemycket, tyckte inte det var så speciellt även om det inte var dåligt. Det var bara en typisk fransk roman för mig helt enkelt. Jag och la France klickar inte litteraturmässigt.
Däremot lånade jag den på Kista-bibblan. Första besöket där, och vad fint det var! Och skitstort. Kista-bibblan blir det bästa med ”Astragal”.

Jag läser ett fåtal norska romaner i original per år, och varje gång tänker jag att jag vill göra det mycket mer. Älskar att få den direkta länken in i kulturen och landet utan att gå omvägen via en översättning. Det här beror ju antagligen på att jag är jätteförtjust i själva landet också, men ett livsmål ska verkligen bli att läsa mer på norska.
”Norsk sokkel” är än så länge oöversatt till svenska. En jättebra roman/novellsamling. Den är löst sammankopplad via karaktärerna. I första handlar det om en äldre kvinna, i den andra om hennes svärson, i den tredje om … och så vidare. Allt är vardag, vardag och ännu mer vardag. Gråa tisdagar när inte så mycket händer = min allra bästa romanintrig. Gillar man böcker utan stor action är Heidi Linde ett bra tips. På svenska finns ”Nu jävlar!” som jag läste för några år sen, också himla bra. För barn i mellanåldern har hon skrivit serien om Pym Pettersson. Och så nu ”Norsk sokkel”.
En skicklig sak i den är hur hon med lätthet täcker in långa tidsförlopp på kort tid. En normallång novell kan handla om tjugo-trettio år utan att det blir tungt eller överkonstruerat berättande. Suger åt mig det hantverket.
Om man har upptäckt Trude Marstein tror jag man kan gilla Heidi Linde också, eller vice versa.

Sista romanen i trojkan är den förhandshypade ”Sweetbitter” av Stephanie Danler. En historia som handlar om att komma som ung (22 år) till New York, att börja jobba på en fancy restaurang och hamna längst ner i servitris-rangordningen, och om en komplicerad relation med en farlig kille. Den sista komponenten där… jag är ju så överårig för den. Blir skitless på huvudpersonens fixering vid den farliga bartendern som alla snackar om, alla säger att hon ska hålla sig undan för han krossar hjärtan på rad, bla bla bla. Ni kan hela den historien, och den är likadan i ”Sweetbitter” som på alla andra ställen. Det är betydligt intressantare att läsa om restaurangvärlden.
Jag ger ”Sweetbitter” en svag 3:a, max. Det är exakt en sån bok som känns okej under tiden, men som jag redan har svårt att minnas fastän det var förrförra veckan jag läste.