Det här var inte alls behagligt; att läsa om en kvinna som är lika gammal som en själv, jättestressad och utarbetad, och som får en hjärtinfarkt. Den bygger upp sig under ett och ett halvt dygn, och skildringen av det … hemsk. Huvva!
Maribeth är den drabbade kvinnan. Hon är 44, jobbar som formgivare på en tidning i New York, har två små barn, ett jättehektiskt livspussel med tusen måsten och bollar i luften, och så en dag går det inte längre. Men berättelsen om henne, ”Leave me”, börjar egentligen ett par veckor efter hon kommit hem från sjukhuset. Då hon snabbt ska rehabilitera sig i form igen. Alla behöver det, både familjen och plånboken. Hon känner bara att hon kommer dö om hon inte får bli frisk i lugn och ro, så hon sticker. Det är ett desperat impulsbeslut. Hon skriver ett brev till sin man, tar ut en massa cash från deras konto, drar till Philadeplhia på vinst och förlust, och börjar om. Inrättar ett anonymt liv där ingen får veta något om henne till en början, och där hon får tänka och läka och inget annat. Under tiden kommer hon givetvis på en massa oväntade saker hon behöver fundera på och ta tag i, och det blir en process för alla inblandade. Jupp jupp.
Det här är Gayle Formans första vuxenbok, och kanske den femte jag läser av henne? Något sånt. Alla läsbeslut är på grund av ”Om jag stannar” som kom för flera år sen, och som jag gillade, så efter den har jag bara fortsatt av gammal vana. Trots att det varit sådär. Jag gillade uppföljaren till ”Om jag stannar”, nu kommer jag inte ens ihåg vad den heter, men resten – nja. Lagom engagerande historier, lagom engagerande karaktärer, som max. Ibland knappt det.
Det blir likadant med ”Leave me”. Efter vi kommit över den hemska hjärtinfarkten och Maribeths nya liv har satt igång på allvar, då blir jag återigen sådär lagom engagerad. Hon har ju helt klart sina problem och hinder, och det finns ett gäng bikaraktärer runt henne som alla ska bidra med färg på sitt sätt, men… Nä. Gayle Forman får inte till det där lilla extra. Det är såklart intressant med en mamma som väljer att sätta sig själv i centrum och sticka från sin mycket behövande familj under så pass lång tid, och det finns ett annat intressant tema om identitet och adoption också, men det lyfter ändå inte. Jag har läst en massa 3:or hela hösten, och det här blir ännu en. Kanske även min sista Gayle Forman på ett tag, vi får se.
