Livet hände

Så jag har inte läst en rad på över två månader. Jag lärde mig läsa när jag var två och jag kan garantera er att under de 38 år som gått sedan dess, har jag aldrig haft en så lång period av ickeläsning. Jag har haft ett år där jag inte mått så bra av olika anledningar och jag blev riktigt förskräckt för några veckor sedan när jag insåg att jag tappat läsningen totalt. Det har varit den som hållit mig uppe när jag har haft svackor förr. Under sommaren gick jag lite i terapi och fick hjälp att se att en del i det är min särbegåvning – sedan jag fick barn får jag inte längre några vilopauser från min otroligt snabba hjärna och till slut kokar den liksom över för den får aldrig någon paus, jag bara lägger på den mer och mer. Och jag klarar av otroligt mycket, det har jag alltid gjort (jag gör ofta dubbelt så mycket arbete på en dag som andra människor, på samma tid eller mindre), men då har jag inte haft barn, då har huvudet kunnat vila emellanåt på ett annat sätt än nu. Nu gick det så långt att inte ens läsningen gav någon vila längre.

Så jag tog en paus från allt bokrelaterat och en kväll när jag var ute och reste igen, fingrade jag på en oläst Barbara Vine (att det finns sådana!) i den lilla bokhyllan med begagnade pocketar som finns på Bodens tågstation, köpte den och började läsa.

Och så kom jag ihåg varför jag älskar att läsa. Och att det faktiskt GER ett lugn att vila i texten, att det KAN vara ro för min ständigt arbetande hjärna. Bara jag låter den få ro, låter boken ta plats. Ja, okej då, lägger undan telefonen också. Under det här året har jag, som en överlevnadsstrategi, tvingats stoppa undan datorn på helgerna helt enkelt för att det gav ett sådant stresspåslag till hjärnan som jag blev rädd för. Jag varvade upp direkt, nästan bara av att se den. Jag undviker också att läsa mail och sådant på kvällar och helger för att inte huvudet ska sätta igång och jobba direkt. Jag skulle säkert klara av det på något vis (man gör ju det, eller JAG gör ju det), men jag måste låta huvudet vila någon gång, nu när jag inte kan ligga i sängen och stirra upp i taket i ett dygn som jag gjorde förr för att tanka upp. Och det är supersvårt för en sådan som mig, som jobbar på högvarv precis hela tiden. Jag kan liksom inte sluta använda huvudet. Det går inte att sluta tänka ju.

Ja nåväl, nog om det. Jag är okej, jag försöker bara hitta nya sätt att låta hjärnan vila helt enkelt. På min egen blogg har jag skrivit jättekort om särbegåvning, det är ett litet helvete för de av er som vet vad jag talar om. Jag kan inte förstå föräldrar som verkar vilja att deras barn ska vara särbegåvade. Det är min största skräck med mina egna barn och jag letar ständigt efter tecken på det (båda de balanserar på gränsen till att jag ska tro det hela tiden, men precis som min egen mamma vet jag inte riktigt vad som är normalt och inte eftersom jag bara har egna erfarenheter att luta tillbaka på).

Men jag läste Barbara Vine. Det gjorde jag. ”Lögnernas labyrint” och den var precis så bra, så spännande som bara hon kan vara. Jag sörjer henne fortfarande. Och efter att jag läst Barbara så fortsatte jag med en Hemingway som jag köpte för en tid sedan men som legat oläst hemma och ja, jag är försiktigt positiv. Jag tror att jag alldeles snart kan kalla mig en läsande person igen.