Jag undrar vad Johanna L skulle tycka om Jenny Erpenbecks ”Natt för gott”? I sin text om Meg Wolitzers ”Hustrun” skriver Johl:
Jag tycker det är en stor varningssignal när komposition och form lyfts högt i bokrecensioner, för jag väljer alltid handling före form och brukar få ut så hemskt lite av så kallade språkexperiment.
”Natt för gott” är inget språkexperiment – även om Erpenbecks språk inte liknar något annans – men har en form som är väldigt speciell.
Sedan skriver Johl om ”Hustrun”:
Så snillrik, mästerlig och skarp! Fast också, så tajt ihopflätad med en väldigt bra historia.
Kunde vara om ”Natt för gott”.
Boken inleds med att ett spädbarn dör. Slutar andas en natt. Fadern lämnar modern. Modern prostituerar sig. Allt är elände.
Sedan en ny del. Då har modern skvätt snö på dottern, dottern har vaknat till liv, vuxit upp, fått en lillasyster, flyttat till Wien. Allt är fortfarande elände. Det är första världskriget. Familjen har inte mat. Och, ni kan inte kalla det här för en spoiler; den äldsta dottern avlider. I den här delen av boken också.
Möjligheten att ta sig förbi varje död för vår huvudperson till Moskva, till Berlin. 1900-talets skeenden som kuliss. Till slut dör hon, oåterkalleligt 91 år gammal.
Är det fem gånger hon dör? Boken är inte längre än 270 sidor, men den är tung. Jenny Erpenbeck har ett alldeles särskilt språk, växlar tonen och tilltalet, hade jag läst att boken är 800 sidor hade jag inte blivit förvånad.
Det är märkligt att lära känna huvudpersonen på nytt i varje nedslag av hennes liv. I varje nytt liv helt enkelt. Jag uppskattar berättelsen om de tre generationer kvinnor i inledningsberättelsen, men tappar bort den senare. Sedan spelar det förstås roll att jag tog ett två månader långt läsuppehåll i boken pga livet, jag rekommenderar inte en sådan läsning, men jag är helt klart nöjd att jag läste ut den.
Mästerlig är ett adjektiv som jag absolut skulle använda om ”Natt för gott”. Kompositionen är genial, språket emellanåt helt njutbart. Man kan absolut inte dra några andra paralleller till ”Hustrun” än att den har en alldeles särskild form. Och jag vill verkligen slippa ta ”Sliding Doors” i min mun, men det här är om inte-böckernas om inte-bok.
6 kommentarer
Det förvånar mig så mycket att ingen endaste recension jag har läst om den här boken drar paralleller till Kate Atkinsons ”Liv efter liv”, som ju handlar om en kvinna som dör som spädbarn, överlever i ett annat scenario, osv. Atkinsons bok kom några år före Erpenbecks, men det är det ingen som nämner när man skriver om och hyllar Erpenbecks roman (den må vara utmärkt, jag reagerar bara på att ingen gör kopplingen). Några tankar om det, Johanna?
Det är ju märkligt är min tanke. Jag har inte läst den, men hade jag gjort det hade jag givetvis haft en helt annan ingång till Jenny Erpenbecks bok.
En bok på 270 sidor som känns som 800? Jag tycker det låter grymt jobbigt. Jag är på johls linje – handling före form.
Åhå! Vi hade faktiskt den här i min bokcirkel i våras, men det var ett tillfälle när jag inte hann läsa en enda sida. Jag fick bara lyssna på en intressant diskussion om den istället, och blev lite lockad då. Bokcirkeln var blandat positiv.
Jag håller med! Har bara läst Atkinsons bok men i beskrivningarna verkar böckerna vara mycket lika!
Håller med! En mästerlig bok med innehåll som lätt skulle räcka till 800 sidor i händerna på en mindre mästerlig författare. Spelar roll om strukturen liknar Atkinsons. Det här är ändå en bok att läsas i sin egen rätt.