Om Hemingway (igen)

Av lite olika anledningar som säkert snart blir mer officiella, behöver jag läsa om (eller läsa för första ggn) väldigt mycket klassisk litteratur. Som tur är, har jag alltid läst mycket sådant så jag behöver inte börja helt från början. Jag har till exempel haft en ganska lång Hemingwayperiod (jag tror det började med det där besöket i Key West för länge sedan) nu, som inte riktigt verkar gå över. Det tar sig uttryck i om- eller nyläsningar av hans verk men också en ganska stark önskan att veta mer om Hemingway själv.

Det är ganska konstigt med Hemingway förresten. De flesta texter om honom handlar nästan alltid om att man gör någon slags avbön av typen ”Hemingway är för unga osäkra män, inte för någon som mig” – jag har gjort den själv dessutom, i nästan varje text jag skrivit om Hemingway (de börjar bli många). Men ändå dras man dit, på något konstigt vis.

Ja, nåväl. Jag drogs dit igen, via en finfin bok faktiskt! Nils-Erik Forsgårds Hemingwaygeografi ”Hemingway – en betraktelse” som jag tyckte SÅ mycket om. Jag brukar ibland göra hundöron (insert skräckslagen emoji) när det är något speciellt jag tycker om och vill återvända till. Jag borde väl, åtminstone som en tjänst till mina barn, skriva med blyerts i marginalerna istället. Det kanske kommer. I alla fall. Min bok såg ut så här, när jag kommit typ 80 sidor in.

Ja, ni förstår. Det är helt enkelt ofantligt mycket i den här boken som jag vill återvända till, eller läsa mer om, eller vad det nu kan vara. Författaren reser i Hemingways fotspår, filosoferar lite här och lite där, tar en drink på någon av hans otaliga favoritbarer runt om i världen – varje stad med självaktning kan stoltsera med ett Hemingwaystamställe – analyserar hans böcker, läser om dem. Ja, kort sagt, lever och andas Ernest. Det är väldigt fint. Jag skulle vilja göra något liknande någon gång. Det ledde till att jag kollade upp vad det egentligen kostar att bo på Gritti Palace i Venedig till exempel – 13500 kronor natten – och insåg att jag nog får välja en annan författare om jag ska komma iväg på en sådan resa.

Och sedan skrev jag till en liten passage i det som jag skriver på ibland när jag behöver pausa från mitt laestadianprojekt (det är tärande att skriva om religion, helst när den kommer så nära som laeastadianismen). Det är inte en bok, det är bara en text, kanske någon slags uppgörelse med det förflutna. Men det är 150 000 tecken nu i alla fall.

Venedig håller på att sjunka nu, visste du det? Vi kommer aldrig dit. Men om vi skulle ha åkt. Om det skulle ha funnits ett rum på Gritti Palace där det stod en säng med avtryck från våra kroppar. Om vi skulle ha köpt för dyra Bellinis på Harry’s Bar till frukost. Men du är inte en 50-årig Hemingway och jag är inte en 19-årig älskarinna. Jag är Hadley, jag är Pauline. Never go on trips with someone you don’t love. Han sa det, Hemingway. En gång grälade jag mig nerför Vietnams kust. Uttalade en lögn som aldrig gick att ta tillbaka i en polynesisk bar i Lissabon. Berättade hulkande om en abort på en piazza i Rom. Trodde jag skulle dö av brustet hjärta i ett hotellrum i Chiang Mai.

Och så var det med den saken. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa Forsgårds ”Heartlands” som jag tror liknar Hemingwayboken lite, en sådan där resebetraktelse från USA. Jag håller drömmen om att roadtrippa mig genom USA levande och stark.