Jag läste hos Läsambassadören om högläsning. Om att högläsa för sin skolklass och bli så nervös att orden stockar sig. Att ljuda fel, för länge, att ljuda överhuvudtaget.
Att sedan förknippa högläsning med nervositet och obehag resten av livet.
Det är en blind fläck hos mig. Jag brukar inte ha den sortens högläsning i mina klassrum, så inte mina elevers högläsning, men att mina vuxna bekanta kanske blir nervösa om de måste högläsa. En gång berättade min mamma att när mormor och morfar var med i bokcirkel med de andra bönderna i socknen fick mormor högläsa morfars delar också för han kände sig osäker på att högläsa för andra. Det här berättade mamma efter att mormor och morfar inte levde mer och jag önskar så att jag kunnat fråga mormor mer om det. Jag hade valt mormor, för hon var snackisen. Jag blir ganska (mycket) gråtmild när jag tänker på morfar och hans osäkerhet kring högläsningen.
Jag högläser ofta. Jag högläser för trettio barn och ibland högläser jag bara för ett. Jag högläser i formella och informella situationer. Jag högläser för min kille ibland för jag tycker att det är mysigt, men han tycker mest att det är mysigt om han får ha huvudet i mitt knä. Jag förställer rösten ibland, men ibland läser jag alla röster med min egen röst. Jag stakar mig sällan, men är det vuxna i rummet och jag har börjat staka mig kan jag fortsätta.
Men jag blir lite nervös när jag ska högläsa engelska för andra vuxna, minns jag nu, så på så vis är det kanske inte en blind fläck för mig.
I Läsambassadörens inlägg läser någon högt på en fest och jag tycker att det låter jättemysigt men jag tänker också att med min personlighetstyp kan jag bli som trubaduren på varenda efterfest: åh där kommer Johanna k med sin jäkla bok som hon ska läsa på v a r e n d a fest.
En gång fick jag en högläsning i namnsdagspresent. Se det som ett tips!
