Skriva, ”Det är natten”, vara författare

Jag har inte läslov utan skrivlov. Just idag är det tredje dagen i rad som jag skriver på min bok, och idag går det skitsegt och dåligt och jag ser bara strukturella brister och luckor och den här boken kommer aldrig bli färdig och jag är redan så stressad och … och … och … Det är en sån panik att skriva bok? Jag vet hur det ska sluta, den stora bilden är klar, och ungefär 2/3-delar av texten. Men ändå, en sån panik som ligger så nära, hela tiden, för att det när som helst kan ta totalstopp. Jag har fan ingen aning om hur jag ska ta mig från den här punkten till nästa där jag har fäste. HUR ska det gå till? PANIK.

Så jag går hem från bibblan, och så läser jag Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. Jag köade på den på bibblan, men min bokcirkel sa att jag måste köpa den. Det är en sån bok man måste äga och läsa om, sa de. Tack och lov lydde jag dem, och igår (efter en mer lyckad skrivdag) köpte jag den.
Idag tänker jag så här: jag läser den, och den kommer att transportera mig över paniken så att jag når det magiska tillståndet när allt är glasklart igen. Det som har kommit så många gånger förut. När man sover på saken. Eller tar en promenad. Går och tränar. Före avbrottet är allt ovisst, efter är alla luckor igenspikade. Det borde väl Karolina Ramqvists bok om skrivande kunna åstadkomma?
Nu är det ju så att det inte finns några quick fixar i det här yrket (helvete också!), och varje bok och varje sida är som att börja om från noll. Så det funkar ju inte riktigt så snabbt den här gången heller. Men skitsamma, nog om mig och min himla bok. Mer om ”Det är natten”.

Det är en essä om att skriva ett anförande när man just har gett ut en ny roman och har ett antal framföranden inbokade. Man ska åka runt till bibliotek och ”prata lite” om sin bok, så vad ska man säga då, och vem ska man vara? En författare, en som skriver, eller en som framträder?
Det handlar om att stå till svars för sitt verk, var det man skriver kommer ifrån (självbiografiskt?), och om att förenkla och malla in sina svar och sitt framträdande så det blir en ganska härlig berättelse. Presentationshärlig, en sån berättelse som säljer böcker och som gör att man inte behöver sitta ensam vid signeringsbordet.

Jag kan sympatisera med en hel del som Ramqvist skriver, och det jag inte sympatiserar med gör att jag känner mig ytlig. Som att jag inte tycker det är så svårt att prata om mina böcker? Eventuellt ligger skillnaden i att vi skriver för helt olika åldrar och att hon får helt andra frågor och arenor än vad jag får, och frågorna till b&u-författare är ofta så sjukt tråkiga och handlar sällan om innehåll utan mest bara om varför skriva för barn, hur får vi barn att läsa, och sen slut. Men om jag tänker på när jag pratar fritt och själv, well, jag gillar det. Det är en helt annan grej än att sitta och skriva, och det allra bästa med hela författandet är verkligen skrivflowet, men jag gillar att framträda också, det gör jag.

Jaja. Som en trogen Ramqvist-läsare är ”Det är natten” intressant ur den aspekten också. I den ska ”Den vita staden” precis släppas, och hon återkommer till hur hon blev skönlitterär författare och till sina tidigare verk. Nu känner jag mig ytlig igen men jag gillar de informationsbitarna också. Och våningen och barnen och pengarna och stugan. Sånt där klibbigt och privat man inte ska bry sig om. Men jag kan inte låta bli. Suger i mig allt. Och ja, jag kommer att läsa om ”Det är natten”. Hoppas att det inte blir redan imorgon bara, för imorgon hoppas jag på fäste i min egen bok.