”Störst av allt” Malin Persson Giolito

Så här mycket vet vi efter de första sidorna av Malin Persson Giolitos ”Störst av allt”: Någonting av det hemskaste som kan hända har hänt, en skolskjutning, flera döda och vår huvudperson, duktiga och lovande Maja, sitter häktad. Maja är helt oskadd, har inte ens ett blåmärke. Hon berättar istället om hur det känns att försöka stoppa ett blodflöde, om hur det låter när en klasskamrat faller i golvet, om hur det känns att sitta i en isolerad cell, saknaden efter Lina och allt som hände innan.

Det här är visserligen en thriller, men lika mycket ett slags kärlekshistoria, en klassanalys, en snabbdykning ner i finrasismen och har ofta en subtil feministisk hälsning. På Djursholm allmänna gymnasium går inte bara barnen från de förmögna och välartade familjerna. Här finns också Dennis som är flykting, säljer droger och som kanske är äldre än bara 18, men det är omöjligt att bevisa, och Samir som pendlar från Tensta (en timme i varje riktning) där hans föräldrar sannerligen inte äger ett hus med strandtomt som fler av Djursholmklasskamraternas föräldrar göra. Där går bästisen Amanda som Maja inte längre har så mycket gemensamt med, men som är snäll, passar in i Majas liv och som det bara inte går att göra bästisslut med. Hemma finns mamma som en kväll på en lyxbåt i södra Frankrike blir så berusad att hon faktiskt äter hela desserten och pappa som önskar att han var en person som rökte gräs ibland (men bara lite!) och tog skateboarden till jobbet. Och hela tiden vet man att historien kommer att utmynna i något fruktansvärt.

Persson Giolito klarar av att ducka för alla klyschor och, nu kan jag vara ute och cykla för det är några år sedan jag själv var arton, men jag upplever det som om hon klarar av att skriva om hur tonåringar tänker och kommunicerar utan att göra det för talspråkigt eller överdrivet trotsigt. Tonåringar är ju trots allt helt vanliga människor. Genom till synes förbigående beskrivningar prickar boken också in personligheter, kulturella överenskommelser och ett Sverige där klassskillnader är avgrundssdjupa.

Jag slukar ”Störst av allt” under några sommardagar och ju närmare jag kommer slutet på historien, desto räddare blir jag för att den inte ska hålla. Kan något så bra och träffsäkert också ha ett tillfredsställande slut? Svar: Ja.