Två roliga (mja…) bilderböcker

Jag ägnade ett par kvällar åt att snoka på Mindy Kalings instagram för att en gång för alla reda ut om hon om B.J. Novak är bästisar eller ihop. Spela roll! säger ni, helt lex ”När Harry mötte Sally”, men det kändes viktigt. Vad som talar för att de är ihop är att han spelar en sådan otrolig tråååk-zzzz-måns i ”The Mindy Project”. (Jag älskar Danny, men jag älskar också Casey. Men spoila inte! Vi har inte sett de sista 1½ säsongerna.)

Nå. På grund av Mindy Kaling har jag viss koll på B.J. Jag skaffade ju hans ”One more thing” och läste en halv novell (den var rolig! – vet inte varför jag inte fortsatte). Sedan kom ”The book with no pictures” och nu har jag den hemma hos mig, fast på svenska. ”Boken utan bilder”. Målgrupp: barn.

Grejen med ”Boken utan bilder” är att en vuxen ska högläsa den för barn (duh). När jag skriver om bilderböcker på Bokhora skriver jag ju nästan alltid om dem som vuxen läsare. Vissa böcker uppskattar jag verkligen att högläsa för barn, men Eva Lindströms böcker älskas sällan lika mycket av min publik som av mig.

I ”Boken utan bilder” finns inga bilder. Det finns istället massor av tOkiG text. Den vuxna kan behöva läsa:

Min enda vän i hela världen är en flodhäst som heter

UMPA UMPA RUMPA

Umpa Rumpa?!

Barnen lär skratta. Eller jag vet inte. Jag tänker på Alfons Åbergs pappa. I ”Flyg, sa Alfons Åberg” säger han att Alfons är barnslig. Jag minns inte ens vad Alfons gör, men jag gillar inte pappan när han gör det. Jag föreställer mig att Pappa Åberg skulle svimma om han läste ”Boken utan bilder”. Så mycket barnsligt han skulle behöva läsa. Alfons, Mila och Viktor skulle gråta av skratt. Jag är inte som Alfons Åbergs pappa (vill inte vara?).

Jag tycker inte om den. Den är så här: skämt, tystnad, väntan på skratt. Skratt.

Jag tycker inte om roliga böcker. Däremot älskar jag böcker som är rolig. Jag tycker att B.J. Novak är om möjligt ännu tråkigare nu (hans instagram är jättetråkigt, jag vill bara ha Mindy-snask – det postar han inte). Har han läst sin bok för Mindy? Skrattade hon och tyckte att den var världens bästa idé? Jag hoppas inte. Eventuellt var hon feg och sa ”Det är världens bästa idé”. Å andra sidan är inte hennes böcker så roliga heller.

Nej, nu ska jag berätta vad jag tycker är kul.

PRUTTAR!

I ”Jordnöttsprutten”  möter vi en liten snigel som förändrar sin kost och blir gasig. Han släpper en jordnötsprutt. Prutten följer efter snigeln och de andra sniglarna retar honom. Då stoppar snigeln in prutten i en flaska och släpper ner den i ån. Men han ångrar sig och letar efter prutten. När han hittar den har prutten fått prutt-barn. Det gör snigeln glad. Han är farfar!

Ni: team bildlösa barnböcker.

Jag: team pruttar.

Jag tycker om att ”Jordnötsprutten” inte försöker vara rolig. Den är tvärtom väldigt söt. Jag tror att framsidan kanske ligger den lite i fatet, jag tycker att den ser rätt tråkig ut? Tur att det är insidan som räknas!

Sedan har vi ju förväntningarna också. Jag hade ganska höga förväntningar på ”Boken utan bilder”, inga på ”Jordnötsprutten”. Läge att bli besviken/positivt överraskad då.

 

 

Och obs: ingen av böckerna fixar Warnqvist-testet.