Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.
Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.
Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.
Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.
1 kommentar
Ok, det är avgjort att denna måste läsas. Hyllningarna tar ju överhanden. Måste bara skaffa mig en time turner, så ska det nog ordna sig med lästiden.