”MÖDRARNAS söndag”! Har hört / läst om flera personer som gör en felsägning på boken av Graham Swift.
Vi hade den som sista val innan sommaruppehållet i min bokcirkel, och jag tror att vi alla var ganska överens: så bra skriven, jätteskickligt hantverk, men i det stora hela är det just det som är problemet. Den är för fin. Ni vet på det sättet att allt är så perfekt, man kan analysera vissa detaljer och vissa grepp och bli imponerad, men den övergripande känslan när man läst hela boken är en saknad av något mer, något som bränner till och känns. Vad ska jag minnas, eller gå igång på?
Jag tycker den var ungefär som en bit mörk choklad. Sån är ju fin att äta. Man kombinerar den egentligen onyttiga chokladen med den höga kakaohalten och då blir det nyttig-are. (Visst är det den höga kakaon som är bra?) Inte känner man sig frossig heller, för det är ju ingen risk att man trycker i sig hundra gram som man kanske gör när man äter vanliga Marabou. Att läsa ”Mödrarnas söndag” var verkligen som att unna sig en sån fin, mörk chokladbit. Alla säger att den är bra*, man känner det själv också, en riktig liten pärla till roman!, och sen kan man nöjt bocka av ”läsa en god bok” på sin lista.
Den passar både för de med intellektuella ambitioner som egentligen inte läser så mycket och kanske ser sommaren som en chans att ta igen åtminstone något, såväl som den gruppen som tycker de läser för mycket deckare och längtar efter något med mer substans. Himla bra gjort av Graham Swift att matcha allt det här.
Dessutom så smart att klocka in en roman mot alla Downton Abbey-fans, för jisses vad man känner igen sig om man sett den serien. Jättehärligt!
Men ändå alltså, på det stora hela, småtråkigt. Jag gillar Marabou.
* Har läst så många hyllande recensioner av den här.
4 kommentarer
Eftersom jag föredrar mörk choklad och är lite pretto så läste jag den på engelska och då förväxlar man inte titeln med mördare. Den kopplingen var ny för mig. Men när jag läser ditt inslag inser jag att jag håller med dig i ditt omdöme. Jag tycker boken är en sådan bok som jag – redan medan jag läser den – inser att jag vill läsa igen, om något år. Men den ÄR ju faktiskt som en läcker chokladbit, underbar att unna sig för stunden, men tyvärr så ger den inget varaktigt intryck. Jag tycker verkligen om böcker där handlingen utspelar sig under en och samma dag och där det som händer blir livsavgörande. Men just i detta fall så ger den inte någon lång eftersmak. Precis som en bit riktigt god, mörk choklad.
Just ramen med bara en en dag, fast ett helt liv, var en av sakerna vi hyllade. Så bra gjort. Och så väl avvägt att stoppa in en enda mening från en påträngande berättare mitt i allt för att skruva upp stämningen.
Men vad hjälpte det, haha.
Håller med dig Johanna! Jag snubblar ständigt på titeln och säger fel. Det gör även mina kollegor i bokhandeln där jag jobbar. Boken är helt klart snygg och välskriven men man känner aldrig att man är med i historien. Boken är sval och elegant och man står utanför och tittar in. Helt ärligt, lite av en besvikelse. Jag vill ha böcker som berör mig och lämnar avtryck.
Jag kan jämföra den med ”Bitterfittan 2” som fick motsatt behandling av kritiken, men som inte var en liten mörk chokladbit.
http://bokhora.se/2017/frukost-enligt-bitterfittan-2/