Jag blev litet knockad av den här boken. Av många anledningar. Men vi tar det från början.
Gunilla Boëthius är författare och skribent, med många år i bagaget. Inte så många böcker, det här är hennes första ”vuxenroman” (vad det nu är): ”Ofri – en passion från 70-talet”.
Valet av årtionde märks inte minst på platsen den här romanen är förlagd till – arbetarrörelsen. Nu tycker jag det finns tecken i tiden på att arbetarrörelsen samlar sig än en gång, men vi har haft några årtionden där den minskat i betydelse. Så var det inte på 70-talet. Eller rättare sagt, 70-talet markerar ju det årtionde där arbetarrörelsen såg sina första tecken på splittring. Jag tror den här boken utspelar sig några år före det, inledningsvis är vi till och med inne på sent 60-tal, med markören ”den vilda gruvstrejken på LKAB” som ägde rum 1969.
Nåväl, 60-tal, 70-tal, det hade lika gärna kunnat vara den här sidan tvåtusentalet, för bokens tema är på något vis ändå universellt.
Kärlek, passion och klass. Någon slags förbjuden kärlek, i det här fallet mellan journalisten Anna, från en mer högborgerlig miljö, och stenhuggaren Bengt som arbetar fackligt. Deras vägar korsas när Anna börjar arbeta som chefredaktör på fackets tidning Stenarbetaren. Från början är Bengt inte riktigt inne i den fackliga hierarkin, han är bråkstaken som står utanför och vill in, med idealen.
Men också med det oborstade språket, stilen. Rättfram och rak. Så är också boken. Det knullas en hel del här, det är inte ljuv älskog. Det är kroppsvätskor, kön, rakt på sak. Rå lust, utan några förskönande omskrivningar.
Jag tycker mycket om det. Jag tycker mycket om hela den här boken och jag kommer att läsa den igen, ganska snart.
Det är svårt med klassgränserna. Jag tycker det är svårt med klass överhuvudtaget, kanske för att jag kommer därifrån jag kommer (klassamhället är mycket vagt i min del av världen och det tog många år och en annan levnadsort innan jag stötte på tydliga klassgränser). Jag har svårt att placera mig själv i en klasstillhörighet, och jag känner ofta, ofta att jag vandrar in och ut i klassammanhang beroende på. Min bakgrund – jag kommer från en gruvarbetarort, min farfar slutade skolan som tolvåring för att arbeta som dräng – den visar ju på en klasstillhörighet. Min nuvarande inkomst och yrkestitel (jag är kommunikationschef) visar på en annan. Sällan är det så enkelt ändå. Trots att jag många år rört mig i Stockholms finansliv till exempel, så har jag haft svårt att smälta in. Jag känner igen varenda känsla, varenda reaktion hos bokens Bengt. Ilskan, underlägsenheten, obildningen. Mina föräldrar är inte några egentliga akademiker men samtalen hemma hos oss har rört sig kring politik, samhälle, kultur, helt enkelt för att intresset har funnits. Välfyllda bokhyllor i alla rum. Nobelpristagare. Ändå har jag inte obehindrat kunnat röra mig i de fina salongerna. Inte utan ett vagt obehag, aldrig någonsin. Har haft pojkvänner som varit som bokens Anna, där man kommit till svärföräldrar som har inneskor men inga bokhyllor, där man suttit artigt och konverserat. Där man alltid, alltid känt sig lite mindre. Ibland har jag revolterat och levt ut, precis som Bengt. Varit arg i relationen, varit rakt på, tagit för mig, också sexuellt. Burdust och fult. Bengt är så arg, så arg. Och argast är han på Anna, eller snarare på de känslor han har för Anna. Han vill inte tycka om en sådan där överklassfitta. Han slår omkring sig. Det är enklare att avsky henne och allt hon står för. Hon, som bara låtsas tillhöra arbetarrörelsen, som kan kosta på sig att sympatisera med dem. För henne är det inte på liv och död. Som det varit för Bengts familj, bokstavligen. Bengt föraktar henne, men han dras till henne hela tiden. Kan inte släppa henne.
Ibland i relationer, har jag också varit Anna. Varit den som haft bakgrunden och bildningen, som fått ta emot föraktet. Som så desperat försöker höra till och visa sig värdig ändå. Som tycker att det inte borde spela någon roll (gör det det?) som inte förstår ilskan hos den andre. Som ser nyanser, möjligheter och tycker att det borde räcka att känslorna finns där. Inte ser varandra som fiender, utan försöker lyfta likheterna. Väldigt ofta har jag också varit Anna utifrån en annan aspekt, den ”Ester Nilssonska”. Den som blir avvisad och inte förstår varför. Som inte ger upp, som om och om igen går tillbaka, blir förnedrad, avvisad. Som magrar och dör långsamt. Men där Ester förmår resonera kring sina känslor, sätta ord på dem och reflektera över dem på ett obehagligt intellektuellt sätt, där går Anna bet. Hon liksom bara lever på. Och knappt ens det, efter att Bengt brutalt avvisar henne gång på gång. 70-talet är också en tid för kvinnans frigörelse och Anna med sin borgerliga bakgrund frigör sig sent. Hennes sexuella erfarenheter är begränsade. Hon vet inte hur man gör. Hon är stel, frigid inledningsvis. Sedan börjar hon ta för sig av Bengt. Det är kanske också den rättframheten som Bengt ser någonstans, att hon har en liten låga som brinner. Men samtidigt tycker hon att deras sexuella möten har betydelse – de visar på något. Han tycker ju om mig?
Men Bengt är kvinnotjusare. Han går ständigt runt med kondomer i alla fickor, flinar, skryter med sina erövringar för Anna (när hon får ligga på hotellrummet och höra hur han har sex med en annan fackrepresentant, den enda kvinnliga, i rummet bredvid. Fy fan). Han är någon som kvinnorna vill ha. Där är han överlägsen Anna. Där, och i arbetarrörelsens miljö, där är han överlägsen Anna. Där har han henne fångad. Anna vill in i Bengts ”salonger”. Hon vill höra till, känna den fackliga gemenskapen. Och höra till Bengt. Men han känner sig så osäker inför henne. Hon är för farlig för honom. Hon är för självständig, för smart, för mycket av allt. Han så liten. Så han gör det enda han förmår – han gör henne ännu mindre.
Jag tycker verkligen att Gunilla Boëthius fångar båda dessa sidor så oerhört väl. Och framförallt snävar hon enkelt och tydligt in Anna och Bengt. Det är inga intellektuella grubblerier, teoretiserande, problematiseringar. Det är råa, äkta känslor, rakt upp och ner. Och det känns ganska befriande efter alla dessa relationsromaner som jag läst, där allting är så jävla von oben hela tiden. När Anna tror att hon ska dö av sin kärlek till Bengt så är det ingenting som är vackert över det, det är precis så förnedrande och hemskt som det ÄR, när man är den i relationen som vill så mycket och förstår så lite av den andras reaktioner.
Är man som jag, som famlar i klasstillhörighet, eller bara i tillhörighet överhuvudtaget, eller vill läsa en annan sorts kärleksskildring än den Lena Anderssonska, men på samma tema, så kan jag djupt rekommendera denna. Själv ska jag återvända till den här ohälsosamt snart, det är sällan jag hittar något som prickat in så starkt det jag själv har känt, sett och upplevt i relationer över klassgränser.
