”Så här upphör världen” – Philip Teir

Philip Teir har kommit med en ny roman! ”Så här upphör världen”. Har ni sett? Jag gillade hans förra ”Vinterkriget” massor, så när jag läste katalogerna och såg att en ny var på gång var det med ett förtjust ’åh!’. Och nu har jag läst den, och jag tycker någonting, och det är något bra, men jag vet inte riktigt exakt vad än.
Flummigt.
Men ett som är säkert är att det inte är samma omedelbara storälsk som med ”Vinterkriget”. Den hade så många grejer som var direkt för mig, och ”Så här upphör världen” har också det, fast den är mer stillsam. Och stillsam är ju verkligen en intrig jag vanligtvis uppskattar och det gör jag här med, men … Ni ser, det är ett sånt velande kring omdömet ’den är bra’.

Men för att gå till början. ”Så här upphör världen” handlar om Erik och Julia som med sina två tweeniebarn ska tillbringa ett långt sommarlov i Julias föräldrars sommarstuga några timmar från Helsingfors. Hon var där varje sommar när hon var liten, men nu var det flera år sen någon besökte stugan senast. Under denna maxade, vilsamma långledighet är tanken att Julia ska börja skriva på sin nya bok och Erik ska bara ha ledigt och typ fiska och göra såna grejer med barnen. Ge dem ett fint, gammaldags sommarlov utan så mycket uppkoppling. Fast problem tillstöter såklart direkt. När gör det inte det? Yttre händelser, grannar, andra släktingar som dyker upp. Den lilla kärnfamiljen på semester får det inte så isolerat och stillsamt som det var tänkt. Och ändå är detta alltså en roman som i ganska mycket lunkar på i väldigt loj takt, precis som en lång semester på samma plats brukar göra. Små, små förskjutningar varje dag mot något man kanske inte alltid är nöjd med, men det som bara händer. Först dricker man vin till middagen. Sen tar man ett glas på eftermiddagen också. Och sen börjar man redan på lunchen. Hur bestämde man sig för att gå runt och vara lullig hela dagen? Nej, det gjorde man aldrig, det bara blev så. Nu är det även större teman än vinboxande i boken, men det är den där känslan av att så många saker bara har rullat på och ingen sa stopp medan tid fanns för ingen tänkte riktigt på det.

Jag tycker ju Philip Teir skriver så skickligt. Allt är väldigt samtida och fingret i luften för hur ett sånt här lyckat, väletablerat par från Helsingfors kan vara, tänka och vad de kan råka ut för eller se som problem i samhället eller i ett förhållande. Han skapar fina karaktärer som får djup trots att den här boken innehåller en rad perspektiv. Ingen känns överhastad eller misslyckad, alla etablerar sig. Dialogen är bra. Ungarna är bra. Jamen, allt är bra. Det är bara jag som ändå känner ett litet ’men?’ flyga omkring, och inte kan förklara exakt vad det beror på. Mina förväntningar från ”Vinterkriget” och dess breda, direkta anslag kanske? Åh, jag vet inte. Läs själva så kan vi jämföra åsikter? Och OBS, jag gillar den! Mycket!