Vad är vitsen med ”Fejk”?

Man vill ha Frankie Landau-Banks, men man får en … heisthistoria?
Det är tråkigt när folk reccar en bok och det är uppenbart att deras invändningar beror på att de ville läsa något helt annat. En annan genre, en annan stil. Nu blir det precis en sån tråkig recce av mig.

”Fejk” av E Lockhart.
Alltså the E Lockhart som har skrivit den feministiska Frankie Landau-Banks.
Det var tider, det, för efter den kom ”We were liars”, en psykologisk spänningsroman som var underhållande och så, men som jag inte har tänkt på ett jota efteråt. Nu kommer ”Fejk” som är en heist / svindlar / action-berättelse. En otroligt snabb historia som berättas bakifrån med flykter och försvinnanden och förväxlingar och manipulation och våld och allt möjligt. Man fattar ju av förklarliga skäl inte så mycket i starten – eftersom det går baklänges – men allt ska väl rätas ut i sinom tid. Och det gör det nog, kanske, men jag inser att jag efter typ det sjunde identitets / scenario-bytet släpper försöken att hänga med i alla svängar. Då läste jag ändå hela boken i en enda sittning på en tågresa, så det var goda förutsättningar för fokus.

Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med ”Fejk”. Vad landar allt i? Och varför? Vad ska jag ha den här berättelsen till? Jag menar på ett högre plan nu. Även om man lyckas hänga med hela vägen och fatta allting, varför? Hur kommer det sig att E Lockharts författarskap har tagit en sån här vändning? Varför kommer det inte mer smartness? I ”Fejk” hittar jag bara coola tricks och sånt som är fint för ögat, men under det? Det finns ju som ingenting där. Jag var ju ute efter mycket mer substans och någon slags mening.

Ett kort omdöme skulle kunna bli så här: om du inte har läst något av E Lockhart förut, då är ”Fejk” en underhållande och cool historia med högt tempo och många vändningar.
Vi andra som har Frankie i kärt minne, vi får fortsätta vänta på något liknande.