”En apa i rågsved” – Anna Suvanna Davidsson

Jag tänker på det där argumentet som brukar dyka upp hos de som vill diskutera legalisering av marijuana: om alkoholen uppfanns idag skulle den aldrig tillåtas.

När jag läser ”En apa i Rågsved” tänker jag: om den heterosexuella kärnfamiljen uppfanns idag skulle den aldrig tillåtas.

För vilket elände det är. Så mycket hemskt det leder till. Folk fortsätter i år efter år trots att de tar skada av den, trots att de skadar andra, trots att deras ekonomi tar skada av det, trots att den skapar enorma spänningar, bråk, illamående och huvudvärk kring högtider. Och som om det inte var nog så är det från mycket ung ålder en stor press på att testa, fastän alla sett hur illa generationen tidigare mått av det och hur svårt det är att sluta.

Nu tappade jag bort mig i min egen metafor… Det jag försöker säga är att det inte finns många goda exempel på kärnfamilj i litteraturen och för oss introverta som skapar hela vår världsbild hemifrån soffan bredvid bokhyllan är det svårt att förstå vad som lockar folk. Tack och lov lyckas vissa åtminstone göra bra litteratur av den. Anna Suvanna Davidsson är en av dessa.

Skilsmässoromanen har nästan blivit en genre. Ofta tycker jag skildringar av skilsmässor blir alldeles för allmänna och lite banala just därför. Som schlagerlåtar som inte går vidare från någon av de mindre städerna som har deltävlingar, stora ord i texterna men ingenting konkret. Den här boken är raka motsatsen till allt sånt generellt om hjärtesorg och svek, den beskriver i detalj hur det är att vara inlåst i ett förhållande som bryter ner en. Hur ständiga kommentarer om t.ex. hur en diskmaskin ska laddas blir en form av misshandel när den till sist bryter ner den starka självkänsla som en gång fanns där, när förnedringen består i att uppfostras av sin partner till att tömma fickor ur byxor som ska tvättas, när en julstjärna som placeras på en köksbänk förstör ett helt julfirande. Det går givetvis inte att rycka ut ett exempel såhär och få det att se annat än trivialt ut. Men den som läser boken får så många och bra skildrade exempel på det här beteendet att den förmodligen till slut vill döda karaktären Rikard.

Han ställer krav på krav på krav utifrån hur han tycker att ett hem ska vara, hur barn ska uppfostras. Huvudkaraktären Tess tycker att en kärleksfull uppfostran borde gå före allt sånt men ställer inte samma krav tillbaka, hon tvingas trippa på tå genom livet, ursäkta honom inför andra och bita ihop om hon ska leva vidare med honom. Ständigt vara beredd på attacker och kritik, aldrig slappna av. Den som levt så kan känna igen sig i den totala ångesten det innebär, den som inte levt så kommer förstå hur det är.

Det absurda som hela tiden väntar runt hörnet Martina Montelius böcker gör dem väldigt olika som författare men jag tänker ändå på Montelius fantastiska böcker som den bästa parallellen eftersom Davidsson på samma sätt lyckas göra humor av den allra värsta ångesten. Ofta i samma mening dessutom. Jag går från haha till aj på under tre sekunder ibland. Det är allt ifrån observationer om inredningen på gynmottagning till de ”lagbrott” hon begår gentemot hur hushållet ska skötas till att kapitlen heter saker som ”Män som dricker mjölk med andakt” och ”Att recensera en sten”. Ångest är granne med skratt, helt klart, och de kommer ovanligt bra överens i den här boken.

Ps. En sista grej: vad glad jag blir när samtidsmarkörer som influencers, familjelivs forum och sociala medier skildras av någon som kan denna värld och som förstår hur insprängt det är i vardagslivet för oss som lever stora delar av våra liv digitalt. Ofta tycker jag såna saker beskrivs från ett utifrånperspektiv på ett väldigt karikerat sätt i böcker och film (jag får fortfarande starka cringe-eksem när jag tänker på hur Laura Prepon spelade bloggare i House MD och hela manuset var såhär ”VAAAA FOTAR HON SIN FRUKOST VA VA VA SKA DET VA BRA FÖR VA”). När huvudkaraktären Tess helt plötsligt får kastat i ansiktet hur dåligt det är att hon ”viker ut” sig på internet enligt sin sambos syster blir det tydligt att det faktiskt går att ha med ny teknik i fiktion som något som för handlingen framåt och säger något om karaktärer. Bra bonus.