Lite om true crime, lite om ”Lammen från Le Mans”

Jag gillar en genre där omslagen är fula och innehållet ofta dåligt och cyniskt.

Mitt guilty pleasure är att lyssna på true crime-böcker.

Egentligen är det väl töntigt att kalla saker för guilty pleasure, för det används väl ofta lite slentrianmässigt för att säga typ ”ja jag vet att det är töntigt att gilla Cecilia Vennerstens ’Det vackraste’ helt oironiskt och egentligen vet jag bättre men nu råkar jag gilla den”. Och det är ju trist att tycka viss kultur är okreddig nu när 90-talet för länge sen är över. Men mitt true crime-intresse tycker jag ändå är lite skämmigt, det känns ofta som att det ju måste vara fel att tycka tragiska händelser är ”spännande” när de ju faktiskt påverkat riktiga människors liv extremt mycket.

Många true crime-intresserade brukar hänvisa till psykologi, historia och andra akademiska aspekter av brott. Extrema händelser som kidnappningar, stölder och mord leder till att människors kunskap pressas till det yttersta. Och det ÄR faktiskt till 99% det som gör genren bra. Men hela tiden finns det den där procenten i mig som tänker: men varför ska jag läsa detta egentligen, är det inte så att någon faktiskt bara gjort underhållning av något hemskt? Att det är exploaterande?

Oftast är det de dåliga böckerna som får mig att känna att hela genren är dålig. Om jag råkar lyssna på två dåliga i rad kan jag behöva ta en paus från genre. Det hände t.ex. efter att jag läst ”A Mother’s Reckoning” av Sue Klebold, förälder till en av skolskjutarna på Columbine High School. Den är inte dålig i det att den frossar i grymma detaljer eller är exploaterande, men jag tycker den blir alltför mycket av ett försvarstal trots att hon hela tiden skriver att hon absolut inte försvarar sin sons handlingar. Vissa bitar är intressanta men det är många upprepningar och många reservationer genom hela texten. Förklarligt såklart, hon fick utstå enormt mycket hat efter morden hennes son begick, hon vill inte skapa ännu ett trauma för offren. Men det blir inte en bra bok bara för att man känner sympati för den som skrivit den. Tyvärr.

Blev därför glad av att läsa en ny typ av bok i true crime-genren. Elisa Rossholms bok sticker ut på alla sätt när jag jämför den med true crime-böcker jag brukar gilla. För det första är den en grafisk roman. För det andra finns både orden ”klasskamp” och ”genusuppror” på baksidan, ord som sällan brukar förekomma i genren. Ofta är genren väldigt dålig ur genusperspektiv och ofta ganska hobbypsykologisk med enkla slutsatser. Rossholms bok är raka motsatsen, den ger noll komma noll enkla svar.

Dessutom är den extremt fri från detaljer då mängden text är begränsad. Ändå känns det som att jag verkligen ”förstår” systrarna Papin. Det känns skönt, melankoliskt och skört att få vila i formuleringarna. Genom bilderna och Rossholms språk känner jag igen mig i systrarna Papin, trots att de är två kvinnor som växer upp i början av nittonhundratalet och tvingas utstå ett liv som osynliga nedvärderade betjänter åt de som har det bättre ställt än dem själva.

Det är väl lite klyschigt att säga att det är en poetisk skildring men det är det verkligen trots att språket är väldigt enkelt. Det är genomarbetat som bara den. Jag har tidigare tjatat om Frances-böckerna av Joanna Hellgren och jag får lite samma upplevelse av ”Lammen från Le Mans”. Men med en psykologisk gåta som genomsyrar allt. Det är också klyschigt i recensioner att säga att man direkt ville börja om från början när man läst klart en bok, men här ville jag faktiskt det. Eftersom jag inte hade koll på historien om systrarna Papin så kändes det som att jag först lärde känna dem som ”vanliga” människor och sen ville gå tillbaka för att försöka förstå.

Och för alla epiloglovers där ute kan jag meddela att den innehåller en av de bästa epilogerna jag läst. Precis när jag sitter där och läst klart och undrar ”varför” får jag se andra som undrat det genom historien och själva frågan känns plötsligt konstig och felställd utan att för den skull sluta eka i huvudet. Kommer läsa mer av Rossholm nu! Och Lammen från Le Mans kommer jag ta fram och läsa om snart igen!