Jag lyssnade precis på en ljudbok som på ytan handlar om andra världskriget och förintelsen vilket jag vet är ett ämne som får många att vilja sluta läsa nu direkt. Men häng kvar pyttelite bara, just denna bok är intressant på ett otäckt aktuellt sätt.
Det förekommer i journalistik och i sociala medier att människor ställer ”åsikter” mot varandra, oavsett den vedertagna fakta som finns, och på så sätt försöka presentera dem som likvärdiga.
Exempelvis kan en person som är mot vaccinering av ogrundade åsiktsmässiga skäl få debattera i media mot en person som forskat hela sitt liv på fördelarna med vaccin och känner till hur befintlig vetenskap ser ut. Den här metoden att ställa en mot en annan rakt av ger en falsk bild av att det finns två sidor i en debatt när vissa saker faktiskt är sanna och vissa är falska. Isobel Hadley-Hamptz skrev om detta när Studio ett gjorde exakt detta som kallas ”falsk balans”.
I grunden är det ett sätt att underkänna fakta och alla som någon gång läst ett uttalande av Amerikas nuvarande president vet hur utbrett detta synsätt är. Allt är uppe för debatt, även de mest vedertagna sakerna. ”That’s just your opinion” går att läsa i alltför många kommentarsfält. Och attackerar man dessa ifrågasättanden anses man vilja ”tysta” någon eller vara emot yttrandefrihet. Det här handlar boken om förnekelserättegången om, men på ett väldigt märkligt sätt eftersom den falska balansen på 90-talet faktiskt hade en stor fördel av lagstiftningen.
1993 gavs boken Denying the Holocaust ut. Historikern Deborah E. Lipstadt skrev om förintelseförnekares obildade, farliga och kränkande uttalanden och texter. Tre år senare stämdes Lipstadt av en av de som hon skrivit om – David Irving. Irving var känd av många som historiker, hans böcker recenserades i stora dagstidningar och han föreläste. Lipstadt hade menat i sin bok att Irving inte var historiker utan en person med en tydlig agenda att framställa Hitler på ett positivt sätt eftersom Irving var både rasist och antisemit. Irving menade att Hitler var den främsta i det så kallade tredje riket när det gällde att försöka skydda judar, och att gaskamrar i koncentrationsläger över huvud taget inte existerat och att det inte finns någon fakta som talar för att de funnits. Han menade också att Lipstadt skadat hans rykte i den kampanj hon drev mot honom.
Det är lätt att tänka att en sån här persons stämningsansökan skulle avfärdas på momangen i vilket vettigt rättssamhälle som helst. För det första för att själva påståendet att förintelsen inte ägt rum är så bisarr, men också för att man inte ska behöva riskera att betala mångmiljonbelopp när man skrivit om väldokumenterade historiska händelser.
Men vid tidpunkten för stämningen hade Storbritannien en omvänd bevisbörda. Det var inte upp till Irving att visa att Lipstadt hade fel som kallade honom förintelseförnekare och rasist. Det var upp till Lipstadt att bevisa att han faktiskt var just det och inte bara en ”kontroversiell historiker” eller någon som slarvat med sina källor.
Om samma gällde i en exempelvis en mordrättegång eller vid en rättegång om inbrott skulle alltså den som anklagats för brottet vara tvungen att bevisa att den inte gjort det till skillnad från att en åklagare måste bevis varför någon är skyldig. Hur bevisar man att man inte gjort ett inbrott, att man inte mördat någon när den som anklagar en inte behöver lägga fram några bevis för att du är skyldig.
Lipstadts bok hade publicerats i Storbritannien och därför kunde detta ske trots att hon är Amerikan. Hon skulle behöva åka till ett land vars lagar hon inte kände till och betala advokater för att bevisa att förintelsen ägt rum. Och inte bara det: för att visa att Irving drivits av rasism var hon tvungen att bevisa att han inte bara var en dålig historiker utan medvetet förfalskat sina teorier.
Det var inte bara en stor risk för Lipstadt personligen, vad skulle hända med synen på historien om hon förlorade? Skulle det betyda att förintelseförnekare för all framtid skulle kunna hävda att det finns domstolsbeslut på att sex miljoner människor aldrig mördats under den tid som nazister hade makten?
Det är fascinerade att följa både den personliga berättelsen om hur det känns att bli centrum för en sån här rättegång. Men det är också intressant att Lipstadt måste anpassa sin juridiska strategi efter sin empati. Många överlevare erbjöd sig att vittna till hennes fördel. Men eftersom Irving skötte sitt eget försvar skulle det innebära att människor som sett hela sin familj mördas i koncentrationsläger och torterats skulle behöva bli ifrågasatta i timtal i vittnesbås av någon som menade att de hittat på allt för att tjäna pengar på de siffertatueringar de hade på underarmarna.
Jag tycker den här ljudboken är väl värd sin lyssning eftersom den inte bara handlar om förintelsen och andra världskriget utan också om faktaresistens, media, juridik och psykologi. Och i mitten av allt står någon som skrivit en bok och nu riskerar att bli en symbol för att de som förnekar ett av de värsta massmorden i historien har en poäng i vad de säger.
Kan en bok om en rättegång om en bok vara spännande? Svar JA.
4 kommentarer
Tack för detta tips! 90 sidor in nu och pratar om den med cirka alla jag möter.
Åh gud vad roligt sånt är att höra. Det tycker jag själv är det tydligaste betyget på en bok, en ”tjatbok” brukar jag kalla det för jag går och tjatar och återberättar saker ur den hela tiden medan jag läser.
Minns du nån särskild grej som stack ut som extra tjatvänlig?
Oj, nu kommer ni att hata mig. Men… Jag anser att alla åsikter är lika mycket värda, även om jag inte håller med dem. Och i fall man ska tala om vad som är fakta och inte, så har båda sidor samma bevisbörda. Att någon är kontroversiell behöver inte betyda att han har fel.
Jag tror att utmaningen för exempelvis media är att ibland blandas det här resonemanget samman vilket gör det svårt för någon utan förkunskaper att kunna göra en korrekt bedömning. Jag håller med om att åsikter har samma ”värde” (eller vad som nu är ett bra ord) när det gäller många frågor. Men om någon studerat stora mängder av den befintliga fakta som finns och helt enkelt förklarar vad fakta pekar på, ska då media presentera en person, som enbart har en åsikt men ingen kunskap i ämnet, som en likvärdig debattör i en viktig fråga? Det är det jag tycker blir svårt. Samtidigt blir det ju svårt om ingen någonsin får ifrågasätta rådande fakta, då skulle vi ju fortfarande hävda att jorden är platt (finns ju dock de som tror att den är det fortfarande men de får ju sällan komma till tals i massmedia).
I ”History on trial” hävdar ju exempelvis förintelseförnekaren att alla bevis som pekar mot att förintelsen ägt rum är fabricerade, så de blir i hans ögon bevis för hans agenda att det är en judisk konspiration bakom allt. I ett sånt fall går det ju inte att ”överbevisa” någon för han använder samma bevis för en helt annan slutsats. Det är där det här med åsikt vs. fakta blir lite otäckt för så kan man ju till slut resonera om allt. Finns väl ingen bra lösning dock utom att försöka identifiera folks agenda och källor? Har du något förslag?
Men nu har ju i alla fall Storbritannien vänt på bevisbördan om jag förstått det rätt (när det gäller vad som är sant i juridisk mening när det gäller ärekräkningsmål).