Om slutet och dödsångest och ringa sina föräldrar

Häromdagen avslutade jag Mats Strandbergs ”Slutet”. En preapokalyptisk berättelse samtidigt som det är en historia om att vara sjutton år och olyckligt kär. Strandberg är som vanligt lysande. Från de första sidorna då det blir klart för läsaren att jorden kommer att gå under fyra veckor senare, ingen chans till överlevnad, till den allra sista sidan och skolavslutningsreferensen höll boken mig i ett tight dödsgrepp. Jag snubblade fram mellan känslor  kring klimatångest, tiden som rinner ut, kometen som kommer, men också en svag strimma hopp. Det första jag gjorde efter att ha avslutat boken var att ringa både mamma och pappa. Jag tänkte också mycket på Lars von Triers film ”Melancholia” medan jag läste. En planet som kommer att krocka med jorden. Vågar inte se om den nu.

Vi talar mer om den i det senaste avsnittet av Mellan raderna.