Varför skriver inte tidningar om Michelle McNamara?

För nästan exakt två år sen dog  Michelle McNamara. För nästan exakt två månader sen kom hennes mästerverk ”I’ll Be Gone in the Dark” ut i bokform. Idag fylls tidningar av nyheten om att ”The golden state killer” gripits men ingenstans nämns McNamaras namn. Jag är övertygad om att hennes insats kommer att uppmärksammas mer inom kort men det är pinsamt att varken polis eller media nämner hennes arbete med fallet.

Sen några år tillbaka snittar jag på mellan två och fyra true crime-böcker i månaden. De allra flesta innehåller någon liten detalj som är intressant men för det mesta är de extremt tråkigt skrivna vilket gör det till en ganska jobbig genre att gilla. Fula omslag på böcker skrivna av tråkiga män som älskar att dra amatörpsykologiska analyser av förövare de kallar för ”monster” för att i nästa stund beskriva hur vackra offren för dessa monster varit. Genren har en låg LK-ratio (läsa klart-ratio). Men så dyker ibland böcker som McNamaras upp. Undertiteln är förmodligen ett bevis på att boken färdigställdes efter hennes död: ”One Woman’s Obsessive Search for the Golden State Killer”. Jag tror hon valt en mindre självcentrerad titel trots att boken inte bara handlar om fallet utan också om henne och om vad besatthet är på riktigt, vad det innebär och beror på.

Är man minsta intresserad av att läsa en bok om true crime borde man läsa den här. Om inget svenskt förlag köpt rättigheterna ännu så råder jag er att göra det nu, den kommer med största sannolikhet bli nästa ”Making a murderer”-snackis. Den är det bästa jag läst i genren.

Jag har aldrig sett en bok vara mer grundlig. Den är så grundlig att hon går tillbaka till den första skildringen av hur ett fall löstes av csi-teknik för flera hundra år sedan med hjälp av insekter som kunde lukta sig till blod på de misstänktas verktyg. Varje liten detalj blir till slut viktig och skildras på ett sätt som påminner om Peter Englunds sätt att skriva om historia, det är lika mycket de vardagliga små detaljerna som utgör historien som de stora dramatiska slagen.

Hon beskriver hur hon undersöker mordplatserna från ovan med hjälp av en pilot för att försöka lista ut vad som gör att mördaren bytt geografiskt område efter flera år i samma. Vad betyder ett sånt byte? Vilken typ av kunskap om området verkar han ha i början respektive i slutet av respektive period? Vad betyder frånvaro av ett beteende? McNamara tycker inte någon detalj eller kunskap är för liten. Vad betyder det att någon verkar kunna något, eller inte kunna något? Vad betyder det att någon tagit något från platsen men lämnat något annat? Visst förekommer det såna spekulationer i de flesta true crime-böcker men oftast är det bara på ytan och spekulativt. McNamara zoomar in så långt på bevisen som är fysiskt (och psykiskt) möjligt samtidigt som hon är den första att backa tillbaka så långt det går i nästa sekund för att försöka överblicka allt. Detta gör att hon till slut är den som ger The golden state killer sitt namn och uppmärksammar fallet. Att hon spelat en nyckelroll i att polisen nu gripit någon är självklart, frågan är inte OM utan HUR hon rent konkret bidragit. Det ska bli spännande att se. Bara bytet av namnet säger allt om vilket omtag hon gjorde på fallet.

Polisen säger i många uttalanden nu att de letat efter en nål i en höstack. Är man inte intresserad av hur själva nålen och höstacken och letandet ser ut i detalj kan man ändå ha väldigt stort nöje av McNamaras bok. Även om den trubbiga undertiteln innehåller ett slitet ord så det i det här fallet befogat och som i alla mina favoritböcker blir det bäst när författarens jobb syns i texten. Hon beskriver hur det är att leva med ett sånt här fall, en sån här besatthet. Hur alla hennes presenter från make börjar handla om fallet. Hur middagskonversationer alltid hamnar i fallet till slut. Hur hon sitter på diners med olika web sleuths hon träffat i cold case-forum. Hur det är att ens liv formas av en mördare, en person hon kanske aldrig ens kommer få veta vem det är. Ett omdöme jag läst om boken är ”genre busting”. Det vore århundradets underdrift att säga att det är ett välförtjänt omdöme. Jag menar hur många författare idoliseras av Gillian Flynn? Bara en sån sak liksom.