Bokhora

Maten och människan

AV peppe 2018-11-21

På sistone har jag läst två böcker om mat. En kokbok som också är en självbiografi, men den finns än så länge bara på finska så jag väntar på översättningen tills jag skriver om den här, och en filosoferande matbok om att äta och vara människa. Jag har slukat (såklart!) båda. Jag tänkte börja med ”Ät din jävel” skriver Malin Haawind om mat och kultur och kön och kropp, och död och plats och känsla. Jag tycker mycket om den. Den handlar om hur då världen är en för komplicerad och okontrollerbar plats det alltid går att finna kontroll över det lilla, som till exempel maten. Mitt exemplar är fullt av hundöron vid ställen jag vill komma ihåg. Tänkte dela med mig av några.

Haawind skriver bland annat om mat och kön och om hur kvinnor på restaurang känt sig tvungna att beställa vitt vin och sallad även om de egentligen vill ha biff, bea och öl. Om hur smakpreferenser omedvetet förutsätts vara kopplade till kön. ”En kvinna som bryter mot normen och tar för sig med god aptit kan läsas positivt och ses som sensuell och full av livslust – men det förutsätter att hennes utseende och kropp ligger nära idealet”. Vi har fått för oss att män ska ha större aptit än kvinnor. Det är också mer okej för män att dricka alkohol och det i sin tur handlar om vem som äger det offentliga utrymmet.

Ett kapitel heter ”Den obilgatoriska ätstörningserfarenheten” och handlar såklart om hur mat och skam för många, många kvinnor är tight sammankopplade. Ett annat kapitel om hur vi automatiskt delar upp mat i nyttigt och nyttigt och talar om att ”synda” när vi äter onyttigt. Tycker om Haawinds filosoferande kring den psykiska hälsan och mat. Våra kroppar mår kanske pyttelitebättre av salladen, men om det inte finns någon njutning i maten, är det verkligen värt det?

Verkligen en bok att ta med sig till middagen, slå upp valfri sida och sen starta en diskussion på basen av den. Mat är således ett tacksamt ämne eftersom varje levande person måste ha en relation till den.

2018-11-21 4 kommentarer

Marcus Recensioner

”Ögat” – Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson

AV Marcus 2018-11-18

Av Marcus

Jag är sån skräckanalfabet att det är lika bra att erkänna det direkt. Men sen jag träffade min partner Helena (vars första bok heter ”100 hemskaste” och är topplista över hennes favoriter i genren) så har jag sakta men säkert börjat lära mig början på skräckalfabetet åtminstone.

I skräckens värld verkar backstory bara förstöra, något som just nu kanske är tydligast i snacket om serietidningsfilmen om Jokern. Många fans menar att det är som är så otäckt med den karaktären är att han är just historielös, att vi aldrig får någon förklaring till varför han är som han är vilket gör honom än mer oberäknelig då han inte verkar ha någon annan drivkraft än just förstörelse för sakens skull, inte olikt många kända skräckkaraktärer. (Här har jag förresten tidigare skrivit mer om Jokern och Victor Hugos roman för ev. intresserade).

Eftersom mina referenser i ämnet skräck till 98% utgår ifrån Helenas bok så tänkte jag direkt på HP Lovecrafts ”Anteckningsbok” när jag läste ”Ögat” av Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson. Korta mardrömsliknande meningar vars sparsmakade format enbart understryker det otäcka och gör så att historierna fortsätter pågå i ens huvud.

Att ordet ”lättläst” förekommer på framsidan gör att jag i början tänker på att enkelheten i de korta skräckfragmenten utgått ifrån en medveten vilja att tilltala en särskild publik, men precis som när det gäller väldigt bra ungdomslitteratur så blir det ganska snabbt tydligt att jag själv inte hade kunnat lista ut ”genren” om det inte stått på omslaget. För redan den första berättelsen innehåller subtila referenser till ett Queenalbum och ett Joy Division-album – inget som mina fördomar var beredd på.

Finns det en röd tråd i berättelserna skulle jag säga ensamhet. Och dessa ensamma människor är ofta inte inte vad de verkar vara vilket lockar fram det som kallas unheimlich, det vardagliga som plötsligt innehåller en detalj som är så långt från det vardagliga att denna speciella känsla uppstår. Elin Jonssons illustrationer är inte bara snygga utan förstärker även detta genom att ofta ha med just vardagliga detaljer som t.ex. en killes Scarface-poster, de väldigt typiska arbetshandskarna som sommarjobbande kyrkogårdsarbetare har, den svenska psalmboken, de frystejpsfärgade prislapparna på loppisföremålen.

Jag skulle rekommendera denna inte bara till unga, serieintresserade och andra som vill ha något lättläst i skräckgenren utan även till den som vill komma igång med eget skrivande eftersom hjärnan gärna fortsätter på dessa berättelser.

2018-11-18 0 kommentar

Peppe

Om slutet och dödsångest och ringa sina föräldrar

AV peppe 2018-11-05

Av peppe

Häromdagen avslutade jag Mats Strandbergs ”Slutet”. En preapokalyptisk berättelse samtidigt som det är en historia om att vara sjutton år och olyckligt kär. Strandberg är som vanligt lysande. Från de första sidorna då det blir klart för läsaren att jorden kommer att gå under fyra veckor senare, ingen chans till överlevnad, till den allra sista sidan och skolavslutningsreferensen höll boken mig i ett tight dödsgrepp. Jag snubblade fram mellan känslor kring klimatångest, tiden som rinner ut, kometen som kommer, men också en svag strimma hopp. Det första jag gjorde efter att ha avslutat boken var att ringa både mamma och pappa. Jag tänkte också mycket på Lars von Triers film ”Melancholia” medan jag läste. En planet som kommer att krocka med jorden. Vågar inte se om den nu.

Vi talar mer om den i det senaste avsnittet av Mellan raderna.

2018-11-05 3 kommentarer

Bokaktuellt Marcus

Min första översättning

AV Marcus 2018-10-20

Av Marcus

Sjunger cikador? Hur lyxig är en filt i muslin? Och vad är egentligen dirty sex?

Ja det är bara några av de frågor jag ställde mig under tiden jag översatte ”The family next door” som precis kommit ut på Printz publishing som ”Familjen i huset bredvid”.

Det började med att Pia Printz läste min bok där jag skriver om hur jag har ett nästan maniskt förhållande till böcker jag gillar och på ett väldigt egoboostande sätt skrev hon till mig på facebook en sen kväll och nämnde plötsligt:

”Att du vill flytta in i något när du älskar nåt. Ska inte du översätta? För mig är det ett sätt att flytta in i böcker.”

Därefter följde många peppande meddelanden och beröm som jag tro det eller ej är alldeles för självkritisk för att våga publicera. Men låt mig säga såhär: att få höra detta av Pia är där uppe på delad förstaplats på listan över roliga saker som hänt efter min bok gavs ut. (Den delas med det faktum att jag fick jobba med min litterära idol Linda Skugge under tiden som boken blev till).

Men fast forward förbi min dåliga självkänsla och min gamla bok till att jag provöversatt ett kapitel som Pia tyckte blev bra nog för att jag skulle få översätta min första roman!

THANK GOD ALMIGHTY så fick jag också följande råd direkt:

”Stryk ’sina’ i meningar som ’fyllde sina lungor med luft’. Det är en anglicism som är helt onödig på svenska. ’Fyllde lungorna med luft’ är naturligare. Det där är ett misstag som alla översättare gör i början (jag med, hehe), för att man är anglo-skadad :)”

Alla riktiga översättare när de hör om mitt första snedsteg:

Ganska tidigt märkte jag att det dock inte bara var grammatiken som skulle var problemet utan det som jag envisas med att kalla ”den kulturella förståelsen”. Det finns nog inget som irriterar mig mer än folk som skildrar sånt de inte kan något om, för det blir så oerhört tydligt för de som faktiskt sysslar med detta missförstådda. Exempelvis är det omöjligt för undertecknad att se folk fotografera på film för mig eftersom det alltid är något absurt tekniskt fel som t.ex. att de kan fota med jättekorta slutartider trots att de fotar med superstora teleobjektiv på natten och sen blir bilderna inte ett dugg korniga utan supertydliga. Ja ni fattar vilket jävla jobb det är att ha en hjärna med tvångstankar som man ska försöka tvinga till att översätta en hel roman!

LINDADE BARN MED MUSLINFILTAR

Det finns ett citat från Françoise Sagan som är ungefär såhär:

”Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss!”

Jag tror många har tänkt så på ett eller annat sätt någon gång. Kan man minimera livets jävlighet med lite lyx då och då så blir det i alla fall inte sämre. God knows att jag har tänkt så mer än en gång. Men, utan att veta, så tänker jag att det finns en annan typ av gråt som mynnar ur att man ser att man har allt man kan tänkas vilja ha men att det ändå inte hjälper. Och hur tacksam man än är i teorin så känns det bara värre att se allt man har omkring sig eftersom det då blir uppenbart att det inte finns något mer att hoppas på som skulle kunna förändra något. Drömhuset, drömmannen, alla de vackra saker du äger, alla vackra kläder du har på dig. Och så vidare.

Det är kanske vissa som ser uppräknandet av prylars tillverkare och kläders märken i en bok som enbart det: uppräknande. I ”Snöfall, mirakel och frusna hjärtan” förekommer som vanligt i Claire Sandys böcker en hel del märken, och översättaren Ann Margret Forsström har översatt dessa bra tycker jag. Hade ”Wii tennis” översatts till ”tv-spel” eller liknande hade något gått förlorat, att det är just Wii säger att han är så modern präst att han kan tv-spel men också att han kan det mest fysiskt krävande spelet vilket ger oss en annan bild än om han exempelvis spelat ett krigsspel. Att han kör Harley blir ett sorts meta-exempel på att journalisten som frågar Jake saker sett en präst på random motorcykel medan Jake har sett någon som gjort ett mycket medvetet val.

”’Father Rory knows his stuff.’ Brilliant at Wii tennis,’ confided Jake. ’He comes up to my place now and again for a tournament.’
’In his robes?’
’Sometimes. Sometimes he’s in normal clothes.’
’On his bike?’
’The Harley?’ Jake shook his head.

’Fader Rory kan sina saker.’
’Han är jättebra på Wii-tennis’, berättade Jake. ’Ibland kommer han upp till mig och så kör vi en omgång.’
’I prästrocken?’
’Det händer. Ibland har han vanliga kläder.’
’På mc:n?’
’Harleyn menar du?’ Jake skakade förtjust på huvudet.

”Familjen i huset bredvid” handlar till stor del om att vara förälder och jag har själv inga barn och förstod inte ens något om barn när jag själv var ett. Skillnaden mot fotoexemplet jag tog upp tidigare är dock att många av fotofelen bara noteras av nördar utan vänner som lagt alldeles för mycket tid på att stå i mörka källarlokaler med misstänkt cancerogena framkallningsvätskor och tänka på saker som iso och exponeringstid. När det gäller barn och föräldraskap är gruppen som kan hitta fel avsevärt större. Det gjorde att jag djupgooglade i stort sett allt som hade med barnvagnar, filtar, mat, amning, BB:n, nattning osv. att göra för att minska risken för fel samtidigt som jag ville undvika generaliseringar. En generisk barnvagn är en sak, en tvillingvagn en annan, en joggingvagn en tredje osv. och alla är där av en anledning.

Men även saker som jag tycker beskriver vilken typ av föräldraskapslivsstil och tidsanda som skildras. En mening jag la alldeles för mycket tid på:

”Fran rebundled her loosely in the muslin.”

1. Rebundle?!

2. Muslin?

Den enkla vägen hade bara varit att skriva

”Fran svepte in henne i filten igen.”

För mig är en sån här mening viktigt eftersom den dels säger något om hur man tar hand om barnet, vilket kan visa både på en trend, tradition, kultur men också i kombination med materialvalet säga något om klass, inkomst osv. Och det tycker jag är intressant. Om det bara var en generell filt utan egenskaper skulle det ju stått så men författaren valde att specificera tyget och då finns det en anledning.

Enligt wikipedia:

”Muslin är en tunn bomullsväv i tuskaft, oftast vit, tunnare än kattun.”

Men jahaaa dåååå veeeeet jaaaag. På tvärtomspråket. Jag gissar att det här används som kodord för att det är ett finare typ av tyg men jag behöver VETA. Muslin vävs i tuskaft som i sig inte riktigt säger något om kvalitén jag är ute efter då man kan göra båda silke och jute med denna vävteknik. Jag gissar att de här posha karaktärerna inte svept sitt barn i jute som en annan Josef och Maria men vill ha mer på fötterna. Jag hittar ett porträtt av Marie Antoinette där hon bär ett plagg av tunn muslin (cymbalhatten får vi prata om en annan gång). Helt klart en air av lyx alltså.

Jag fyller min webbhistorik med all världens babybutiker och lär mig att muslinfiltar andas bra vilket gör att det inte finns risk för att barnet ska bli för varmt. Samtidigt sägs muslinfiltar vara tåliga och väldigt mjuka. Deras ofta höga pris hjälper mig att slå fast att detta inte bara är en generell filt utan pekar mot föräldrar som har det bra ställt och shoppar kvalitet. Samtidigt har jag försökt förstå vad ”rebundle” är. Grundordet, verbet ”bundle”, är enligt många föräldratidningar något som går att översätta till ”att linda barnet”. En del lindar tight så att barnet blir en liten kokong och vissa bara så barnet ser lite sådär bohochic-aktigt/Olsen-twinnigt ut. På svenska används även låneordet ”swaddla” och jag läser ett tiotal artiklar om det. Bland annat på viforaldrar.se där också en filt nämns:

”När man talar om lindning idag tror jag att det mer handlar om att svepa in barnet i en bomullsfilt, så att den lilla inte väcker sig själv genom plötsliga rörelser. Men om man gör det anser jag inte att man ska linda sitt barn så hårt att det inte kan få upp armarna. Det är också viktigt att tänka på att inte svepa in barnet så att filten hamnar över näsa och mun.”

Jag ska inte säga att jag har bra koll på globala föräldratrender men Sverige har jag i alla fall lite koll på genom att jag har vänner som har barn här. Hade någon i min ålder och samhällsklass lindat sitt barn såhär hade det varit ett ganska ovanligt beslut får jag för mig och det hade betytt något helt annat än i en kultur där majoriteten gör det. Så hur ser det ut i engelsktalande länder?

Google Ngram är en tjänst där det går att söka i Google books inskannade böcker. Det är såklart inget heltäckande vetenskapligt sätt att säga att något uppstått vid en viss tidpunkt eller att det inte alls förekommit vid en annan, men eftersom man utgår ifrån den förmodligen största sökbara databasen när det gäller komplett inskannade böcker så går det i alla fall att få en kvalificerad gissning på vad folk publicerade vid ett visst tillfälle. Alla tre sökfraserna har sedan 70-talet förekommit mer och mer i de böcker som google books skannat. (för dig som inte ser diagrammet nedan finns en länk här till bilden)

Även om det ökat senaste decennierna skulle jag inte säga att det är solklart att just karaktären i boken lindar sitt barn enbart av trendskäl, det kan lika väl vara tradition då det aldrig riktigt försvunnit ur den engelskspråkiga utgivningen.

Liknande data har jag inte hittat för Sverige men när jag tittar på google trends data över populära sökningar är det tydligt att det försvenskade ”swaddla” inte förekommit särskilt länge. (bild här för de som ej ser grafen nedan).

Jag väljer därför att inte använda ”swaddla” i den svenska texten utan istället ”linda” då detta ger en bättre bild av vilken person det är som lindat barnet.

Som jämförelse till det här resonemanget kan vi ta ”e-mail” som jag idag skulle översätta till ”mail” eller ”maila” (beroende på om det var substanstiv eller verb), däremot är det min uppfattning att man faktiskt sa ”e-brev” och ”e-post i högre grad förut vilket bekräftas av sökstatistik för dessa ord. Hade jag översatt en bok år 2000 eller till och med 2004 (som var början på slutet för ”e-brev) hade jag förmodligen använt det ordet. Hade jag däremot använt det idag hade det sett konstigt ut om exempelvis en tonåring sa det eftersom det idag enbart skulle kunna användas av de som har en stor datorovana men ändå gör tappra försök. Skulle jag däremot översätta en text som utspelade sig 1998 på ett kontor tycker jag det vore helt rimligt att även idag översätta en sån text till ”e-brev” eftersom det var så man pratade då.

Just denna aktuella mening – ”Fran rebundled her loosely in the muslin.” – blir kanske inte bättre av dessa resonemang men jag tycker det är viktigt att få en bild av vem Fran är för att senare kunna översätta hennes sätt att prata, hennes kläder, hennes personlighet på ett sätt som är i linje med det. Jag får en ganska bra bild av en medveten men inte supertrendig, välbeställd förälder. En person som utan tvekan säger ”maila” men inte ”swaddla”. Och jag tror att ”fallhöjden” för den som köpt dyra muslintyg kan ha en fallhöjd i sitt föräldraskap som är intressant att läsa om.

SMUTSIGT SEX

Jamen du vet, dirty helt enkelt. Termen ”dirty sex” ger direkt associationer i en text. Men för att kunna översätta det vettigt känns det som att jag vill veta vad det faktiskt finns för definitioner.

Boken handlar mycket om de dolda liv vi alla har men inte visar upp. Och då menar jag verkligen inte dolda på ett ”Fifty shades”-sätt även om alla kommer tro det nu efter den där klickfiskande rubriken på detta stycke. Snarare handlar den om att inte ha ett perfekt äktenskap men tro att ALLA ANDRA har det. Att må dåligt på en plats där alla andra är LYCKLIGA har superpassionerat sex varje dag och så vidare. Jag tycker det är bra gjort av författaren, platsen Pleasant court är inget ställe där någon borde vara olycklig eftersom inget saknas, eller gör det det? Typ så.

”Ange sat up. Through the window she could see a few lights on in the street. Fran and Essie were probably having sex with their husbands, she decided. Essie’s muscle man of a husband probably had a Cirque du Soleil line-up of moves, and Fran and Nigel were so straight-laced you could just tell they liked it dirty. (They were coy, of course, when Ange asked them about their sex lives, but that only proved it. It was the quiet ones you had to watch.)”

Att säga att någon har ett ”smutsigt” sexliv känns lite som något bara karaktären Rut Flogfält i ”Änglagård” kan komma undan med. Eller möjligtvis en extremt klyschigt skildrad katolsk präst.

Ordboken föreslår förutom smutsigt bl.a:
smutstvätt
snuskigt
skurkstreck
nedsmutsad
fähund

”you could just tell they liked it dirty” skulle då alltså kunna bli ”det gick att se lång väg att de gillade att ligga med varandra på ett snuskigt sätt”. Men vad betyder det egentligen? Vad är inte snuskigt? Inte heller denna känns helt 100:

”det var uppenbart att de låg med varandra som fähundar”

eller

”självklart var de sådana som tyckte sex skulle vara som ett skurkstreck”

Samtidigt ville jag inte använda ”dirty”som låneord eftersom jag faktiskt tycker att så mycket som bara är möjligt ska översättas. Jag har själv gett förlagets böcker till äldre med obefintlig engelska och tycker att det finns ett ansvar där att inte bara behålla ett engelsk ord för att det finns de som använder det. Men kinky då, är jag fortfarande i anglicism-land eller har jag bara förflyttat mig till en söndagsbilagas sexspalt på 90-talet?

På familjeliv diskuteras detta tack och lov!

Läder och Nylon skriver: ”Det beror ju på vad man lägger i ordet dirty jag vill översätta det med ’inte så vanligt hos Svensson'”.

Sen fortsätter det såhär:

Nymfomanen: ”Om du inte är så van vid dirty eller vad det kan innebära kan du ju börja lite lätt med att använda fula ord i överflöd.”

Anonym: ”Fula ord , vilka då? Tycker detta är jättesvårt…hmm”

Nizze64 kommer till undsättning: ”Fula ord i det här sammanhanget är alltså inte svordomar, men t.ex. alla ord som har en sexig innebörd.”

Jag läser en del såna här trådar och det känns som att dirty och kinky ofta utgår ifrån vad folk tror är vanligt och inte vanligt eller vad som är tabubelagt. Något tabubelagt kan ju dock vara vanligt men det tar nog både jag och andra inte hänsyn till när vi använder orden.

Ordboksdefinitionen är ”sexuellt avvikande, lite pervers” men inget av dessa känns som att de passar in just här.

Under rubriken ”Hur används ordet kinky?” hittar jag ett citat från DN 2010 där Iva Horvatovic skriver om bandet New Young Pony Club:

”Dess bekymmerslösa punkdisko med kvicka texter om att låta tjejkompisen göra vad pojkvännen inte klarade av och kinky glassmetaforer gick hem både hos popkritikerna och bland danskidsen.”

Texten till låten ”Ice cream” av nämnda grupp gör mig inte klokare.

”I can be the source you crave
I can spell what you can’t say
Chocolate-flavored love theme
Treat that treats you so mean
Covering your nights and days”

Jag nöjer mig med ordet kinky eftersom jag kommer fram till att ordet är så pass individuellt att det faktiskt speglar det som Ange uttrycker: hon vet inte exakt vad de gör som hon och hennes man inte gör men det är just det som får henne att känna mindervärdeskomplex, avundsjuka och missunnsamhet. Vad det än är för glass de äter i huset bredvid så är den säkert godare än hennes sorgliga gamla vaniljglass gjord på vanillin och inte äkta vanilj.

DÖRRFÖRSÄLJARKLÄPP

Om de två första problemen var exempel på valet av rätt ord så är detta dess raka motsats: ge mig ett ord! Vilket som helst! Jag bryr mig inte ens längre.

”It was a brand-new door, she noticed, with a shiny knocker that seemed too modern for the house.”

Kanske framstår jag bara som en idiot nu men jag vet verkligen inte vad det här heter, det man skruvar fast på dörren för att kunna knacka mer högljutt. Vet alla andra vad det här heter? Dörrknackare säger jag högt för mig själv men det känns konstigt (lite som att försöka hitta neutrumformen av ordet ”morbid”. Där har ni något att roa er med i helgen! ) Dörrknackare, det är väl en sån som går runt och säljer dammsugare i vår bild av amerikanskt 1950-tal?

In på bauhaus dörrbeslagsavdelning och dess kundtjänstschat där jag möttes av Ted!

Jag frågar därefter Ted om han inte förknippar det med dörrförsäljare varpå han svarar ”Det kan nog heta både och”.

Jag tackade Ted och även om jag inte var helt nöjd med ordet som sådant så började jag acceptera det. Det enda alternativ jag hittade var ”dörrkläpp”. Men norrbottning som jag är kunde jag omöjligt använda detta ord då den enda betydelsen av ”kläpp” för mig är typ såhär: ”osnuten liten unge”. Detta bekräftar även SAOB:

(i vissa trakter, särsk. Finl., bygdemålsfärgat o. vard.) föraktlig l. nedsättande benämning på barn, barnunge, ”unge”. Han (dvs. den rättfärdige) reknar oss för intet annat än oechta kleppar. LPetri SalWijsh. 2: 16 (1561). (Då pigorna slogo Agneta Horn och hennes bror, sade de:) ”Lop nu och klaga för f(ru) m(or) din för giftiga kläp”. Horn Lefv. 24 (c. 1657; rättat efter hskr.). Där bodde en torpare med fyra de lidligaste kläppar till pojkar. Hülphers Ångermanl. 201 (1900). Märkvärdigt folk nu för tiden. Bara de få en kläpp, skall det vara jordemor. Reuter Sydv. 79 (1922). — jfr HOR-, MUNK-, PRÄST-, SMÅ-KLÄPP.

Exempelvis kan man när man är arg på barn som smyger fram och ringer på ens dörrklocka och sen kutar iväg därifrån mitt i natten ropa ut ”Jävla kläppar!” Hade de däremot missbrukat ens dörrknackare hade detta kraftuttryck helt enkelt fått dubbel betydelse och det hade därför blivit väldigt otydligt i en löpande text om det var barnen eller dörrbeslaget de nyttjat som åsyftades.

I DON’T KNOW WHY THE CICADAS SCREAM

”The air was sticky and salty-sweet, a mixture of ocean and ice cream, and the scream of cicadas pierced the early-evening air.”

Jag har ofta svårt för miljöbeskrivningar men jag gillade Sally Hepworths ofta korta effektiva bilder av omgivningarna på och i närheten av Pleasant court, så jag blev inte irriterad på detta utan blev verkligen paff när jag inte kunde beskriva detta på svenska. Vad gör cikador egentligen? Skriker de verkligen på svenska? Sjunger? Ger de ifrån sig ett högt läte? Inar de som mygg? Spelar de som syrsor? Låter de nästan lite som en server som processar väldigt stora mängder data? Vad skulle ni kalla det?

FLAMSPAUS

När jag tröttnar på att redigera fotografier brukar jag flamsa i Photoshop en stund bara för att känna att jag ändå övar mig på programmet även om resultatet är totalt meningslöst. Det är då jag ofta gör en litterär ordvits och gillar ni sånt kan ni följa bokhora på insta.

När jag tröttnade på att översätta var det inte ett lika medvetet val. Jag satt helt enkelt kvar på min kontorsstol och fortsätta översätta men blev mer och mer bokstavlig tills dess att jag fnissade självgott för mig själv på ett sätt som väckte den katt jag ofta hade i mitt knä (anledningen till att jag inte går någonstans när jag blir trött utan sitter kvar vid datorn). Det ledde till att jag fick ta bort rätt mycket och faktiskt resa mig upp och göra något annat. Lite så som du känner med det här blogginlägget kanske?

Här kommer därför som avslutning mina bästa 5 bästa flamsöversättningar från ett av dessa tillfällen:

”It was surprisingly therapeutic, airing all these truths. Ange exhaled back into her chair, feeling the weight of the secret leave her. Lucas stood up and walked to the mantel.”

1. Lucas ställde sig upp och gick till kommunen Mantel några mil öster om Nürnberg.
2. Lucas ställde sig upp och gick till det ärmlösa klädesplagg som inte är att förväxla med slängkappa, kåpa eller kapuschong
3. Lucas ställde sig upp och gick till framryggen på en fågel
4. Lucas ställde sig upp och gick till författaren av bl.a. Wolf Hall
5. Lucas ställde sig upp och gick till ytterhöljet av sitt vapen.

VAD RIMMAR PÅ DEOXIRIBONUKLEINSYRA?

Tydligen blir jag mer och mer studentikos i min rubriksättning ju tröttare jag blir. Men den Lundkompatibla humorn till trots så är det så himla mycket sorgligt i denna bok fast den samtidigt gränsar mot någon sorts feelgood. Eftersom den utspelar sig längs en hel gata fylld av på ytan sett perfekta äktenskap så är det inte alltför spoilande att säga att det förekommer misstankar om otrohet och vem som egentligen är biologisk förälder. I den härvan finns även ett DNA-test med och dess reklamslogan med som extra lök på otrohetslaxen.

“—one of those online tests that are advertised on TV? Seven ninety-nine or peace of mind? Guaranteed test results in fourteen days?”

Helst vill jag få med rim på siffran nio/nie så att testet kan kosta 99 vilket är typisk prissättning men också nästan helt korrekt när det gäller valutakurs. Däremot är jag mer öppen för att översätta denna slogan mer fritt för att den också ska fungera och vara lite snajdig på svenska. Här är samtliga försök, inklusive nödrim som jag knappt själv kan få att rimma:

För nittinie, får du svaret om en spermie.

För 100 spänn får du svar om dina målsmän.

För 100 spänn får du veta om din pappa heter Sven.

För bara 95 får du veta vem.

Här försöker jag släppa priset

Testa familjebanden med DNA – Få svar samma da’.

Rimmar inte riktigt och går inte heller rent vetenskapligt. Så jag tar ett återfall till siffror.

DNA-test för svar om din ätt, Beställ på 020 21 21 21

Numret går till “Sjukresor västmanland” vilket är lite kul men ”ätt” känns lite målgruppsanpassat för typ såna som Björn af Kleen intervjuar om fideikommiss och sånt.

Till slut blev det någon sorts kombination som fortfarande hade med siffror men också ordet DNA eftersom ”test” inte riktigt ger direkta associationer till just DNA ännu i Sverige.

”Frågor om syskon, mor eller far? DNA-test ger svar inom fjorton dar.”

2018-10-20 13 kommentarer

bokmässan Marcus

Bokmässan 2018

AV Marcus 2018-10-12

Av Marcus

2018-10-12 6 kommentarer

Peppe Recensioner

Kvinnor, män och bröst

AV peppe 2018-09-222018-09-22

Av peppe

Bara en vecka kvar tills bokmässan i Göteborg! Jag har förberett mig genom att läsa böckerna till författarna vars samtal jag ska moderera. Otroligt kul att läsa böcker jag kanske inte annars skulle välja (och skönt att jag redan läst några av de jag ska prata om). En ny bekantskap är Gunnar Ardelius med ”Tjuren från Solna”. På fredagen kl. 13.00-13.20 ska jag moderera en diskussion med honom och Jenny Jägerhorn som precis kommit ut med ”Blixtra! Spraka! Blända!”. Temat är ”Hur gestaltas unga män och kvinnor i litteraturen i dag”.

Men det var egentligen inte alls de här böckerna jag skulle prata om. Jag ville berätta att jag inte klarade av att läsa mer än cirka femtio sidor i Geir Gulliksens ”Se på oss nu”. Jag fattar att Gulliksen är en duktig författare, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris efter ”Berättelse om ett äktenskap”, men jag fattar inte storheten. Jag tycker bara att det är effektsökande och platt. ”Se på oss nu” handlar om hur medelåders, gifta Hans träffar tjugofemåriga Harriet på ett bröllop och vill ligga med henne. Hennes bröst får genast mycket uppmärksamhet. De är nämligen inte bara stora och snygga, utan också fulla av mjölk eftersom Harriet nyligen fött barn.

Klipp till handikapptoaletten på samma bröllop där Hans är tvungen att förklara för Harriet att hon måste mjölka (inte mina ord!) sina bröst, annars kan hon få mjölkstockning och inflammation. Sen mjölkar Hans Harriet och det är inte sista gången de mjölkstinna brösten får vara i fokus, om vi säger så.

Medelålders man som blir kär i ung kvinna som blir kär i honom tillbaka är eventuellt en spegling av verkligheten (Åsa Beckman skrev nyligen några krönikor om det i DN), men också så otroligt tröttsamt och tråkigt. Jag fattar att det Gulliksen skriver är fiktion, men får ändå en känsla av att det finns ett stort antal manliga författare som försöker frammana en verklighet där unga vackra kvinnor står på kö för att få älska med medelålders män som drömmer sig tillbaka till sin egen ungdom.

Enligt DN:s recensent Philip Teir får historien ”Sin efterlängtade fördjupning, med både rymd och bredd – och humor” mot slutet, men så långt kom jag aldrig.

Just det! Karin och jag talar mer om den i podden Mellan raderna. Lyssna vetja!

2018-09-222018-09-22 10 kommentarer

CSI: Bokomslag Marcus Omslag och bokhyllor

CSI Bokomslag: Young hearts Kri-ing

AV Marcus 2018-09-162018-09-16

Av Marcus

Jag har gått kurser i konsthistoria och konstvetenskap och dessutom jobbat lite med reklam. Ändå har jag en så osofistikerad blick att jag drar hela 40-, 50- och 60-talets färgglada idylliska reklamillustration över en kam. Jag har alltid tyckt att allt är samma, ett grällt sätt att presentera produkter som vägen till en onåbar lycka. Hela tv-serien Mad Men handlar om glappet mellan dessa bilder och den verklighet som människorna som tog del av dem levde i. Det är ganska tacksamt för någon som skriver drama att ha den utgångspunkten för vem vill inte vara sådär konstant lyckliga som de var i reklambilderna som producerades lååångt före ironiska reklamer om folk på reklambyrå som kommer på reklamkampanjer, såpor om matbutiker och iprenmän blev sättet att sälja på. Att skildra fallet som sker när drömlivet aldrig infinner sig är lika med instant mörker och bra drama.

Så har jag i alla fall tänkt innan. Den 25 augusti ändrades detta då jag blev anlitad som omslagsdetektiv i Snurrbokhyllas instagramkommentarer. Förutom att smickras över titeln så blev jag avundsjuk. Det här var ett så otroligt bra fynd av Snurrbokhylla, a.k.a bokbloggaren Marika att jag inte kände att jag skulle kunna tillföra något mer än ett namn efter några snabba googlingar. Jag var avundsjuk för att jag själv inte hittat den här likheten och tänkte inte att det fanns något för mig att bidra med.

Merri, Jerry och Richard

Den ena bilden är omslaget till en Richard Yates-pocket som gavs ut 2008 på nytt (1984 första gången) efter att författaren återupptäckts tack vare en längre text i Boston review och filmatiseringen av ”Revolutionary road”. Yates böcker handlar nästan alltid om detta glapp mellan den amerikanska drömmen och verkligheten som ständigt gör karaktärerna besvikna. Fram till 2008 var det inte många som kände till Yates över huvud taget, hans popkulturella claim to fame var enbart som inspiration till Elaine Benes pappa i komedin ”Seinfeld”. Tv-seriens skapare Larry David hade varit tillsammans med hans dotter Monica Yates under en kort tid och David och pappa Yates hade inte blivit bff:s direkt. Avsnittet ”The jacket” handlar om Davids intryck av författaren och dessutom är Elaine baserad på dottern Monica.

Ester Ringnér-Lundgren är kanske mest känd som Merri Vik, den pseudonym hon använde för Lottaböckerna. Hon sålde under sin livstid avsevärt många fler exemplar än Richard Yates och skrev extremt många fler böcker. Bara böckerna om Lotta består av 46 titlar. Yates skrev 10 titlar totalt. Hennes bok ”Ett hjärta åt kri” beskrivs såhär på wikipedia:

Kring 1960-talet uppträder ett globalt perspektiv i flickböckerna. Ett tema är att de välbeställda ska hjälpa de mindre lyckligt lottade och ett exempel som nämns i studien är Kri, i Ett hjärta åt Kri, som berörs av en bild på ett svältande flyktingbarn och därför anordnar en välgörenhetssoaré för att samla in pengar

Här går det att läsa Marikas recension av boken som gavs ut 1960, 48 år före Vintage-utgåvan gavs ut.

SÅ. Vad har då dessa två böcker gemensamt? Ingenting verkar det som förutom omslagsillustrationen. Ringnér-Lundgrens böcker om Trulsa gavs ut i Storbritannien men böckerna om Kri översattes aldrig till engelska. Det låter långsökt att en omslagsdesigner till Yates bok idag skulle tagit en bild från en svensk ungdomsbok.

Så hur har de fått samma omslag? För vissa är det förmodligen totalt ointressant, det är en sån sak som bara händer och har ingen betydelse. För mig spelar det ingen roll att det är poänglös information, jag har inte kunnat fungera sen jag fick se omslaget. Jag är en sån som måååååste få veta.

KRIs

I deckare säger de alltid: ”Jag behöver ett namn”. Och så är det i denna utredning också. Det är dock ofta svårt eftersom illustratör och formgivare av bokomslag inte har någon vidare status. Även bokintresserade människor brukar kunna nämna en enda designer förutom Lotta Kühlhorn.

Jag har några böcker av Yates hemma men inte just denna. Jag gillar omslagen och kände till dem och omslagsdesignern sen tidigare så jag kunde självgott kolla min gamla blogg när baksidan på amazons sida inte gav någon info om omslagsdesigner utan bara hänvisade till bildens ursprung.

Extremt nöjd med att ha fått mitt första tips från mig själv går jag in på Megan Wilsons hemsida och går igenom allt. Förvisso en väldigt trevlig konstupplevelse, jag tycker hon är extremt duktig, men ingen info om omslaget alls.

Jag kollar runt lite på advertising archives, och med lite menar jag mycket. Jag gör nästan inget annat under några dagar. Jag skickar ett meddelande till dem på facebook men får inget svar. Jag mailar Megan Wilson. Förutom skamlöst smicker/fjäsk (som jag valt att censurera för känsliga läsare) förklarar jag mysteriet och skriver bland annat:

It is sort of a mystery since there weren’t a lot of American or British companies advertising in Sweden at that time so my guess is that the Swedish cover illustrator just copied something from what he or she had seen when going overseas and hoped to get away with it as their own illustration.

Last but not least a fun fact: the title is translated as “A heart for KRI” (Kri is the girl in the story). So kind of weird that a name similar to “cry” and the word “heart” is mentioned in the title as well.

Maybe it seems crazy that I am fascinated by this but I have spent last week going through thousands of ads in the archive and just feel I HAVE TO KNOW where the image came from now that so much time has been invested.

Och det är nu den stora pinsamheten rullar in. KRIIIIIS! Min självbild rasar. Det är alltså inte Megan Wilson som gjort omslagen.

Hello Marcus

Thank you for your interest in the Richard Yates covers! I am, however, the art director of the US editions; we used photography from 1950s fashion magazines. You must be referring to the UK editions, so I have forwarded this to Suzanne Dean who is the art director of Vintage UK.

I hope you find your answer!

All best,
Megan Wilson

Det dröjde inte länge innan jag fick svar från en Lily Richards på Penguin Random House UK.

Dear Marcus Stenberg,

I’m afraid I have looked but I can no longer find the reference for the Young Hearts Crying image. We worked on this over eight years ago, but nonetheless I am mystified by this.

Sorry not to be able to help you more.

Best wishes,
Lily Richards

Tillbaka till arkivet. Och precis som i alla havererade polisutredningar låste jag mig vid en teori snabbt. Paret ser ut att sitta i en bar på Yates-omslaget och Ringnér-Lundgren-omslaget stärks denna hypotes eftersom en flaska är vinklad mot betraktaren så att etiketten ska synas tydligt. Må så vara att den är beskuren men har illustratören verkligen bara kalkerat av en annons så är det ju bara att logiskt att beskära EXAKT som hen gjort till det färdiga omslaget.

Alkoholcluedo

Så efter att ha gått igenom en ostrukturerad flod av bilder från 30-talet och fram till 60 började jag nu leta enbart i reklam för alkoholhaltiga drycker och dess vänner. Framför allt vänner. För är det något jag lärt mig av att glo på flera tusen annonser är det att det verkar vara en smart idé att lansera drinkar när man är i dryckesbranscher. Att uppfinna en drink som blir en del av barers standardsortiment är en garanterad inkomst för åratal framöver och något som många försökt sig på. Lyckas man med det spelar det ingen roll om du är sprittillverkare eller enbart den som säljer oliven som ska ackompanjera Dry martinin.

Med andra ord: det har blivit dags att spela…. alkhoholcluedo!!

Att hitta en dryck som matchar både glaset, etikettens form och flaskans form är enbart en tidsfråga tänkte jag. Det måste dessutom vara en dryck som marknadsförts för både män och kvinnor eftersom båda har samma sorts glas. Jag började med glaset eftersom det var rätt distinkt. Jag kunde utesluta öl och vin ganska snabbt men sen tog det ett tag innan jag hade en huvudmisstänkt. Eftersom det här är en bokblogg och inte Steffo Törnqvists memoarer så snabbspolar vi fram till mug shot av den misstänkta: GIMLET.

Gimlet är en drink med gin i, precis som drinkarnas drink Dry Martini. Den serveras i samma typ av glas som inte har något definitivt namn utan ofta helt enkelt kallas cocktailglas eller martiniglas.

Att leta efter bilder på martiniglas leder en ganska snabbt in på Dorothy Parker som inspirerat både sprittillverkare och glasdesigner som tagit fasta på den senare typen av form på martiniglas även om den inte dök upp förrän en bit in på 1920talet.

“I like to have a martini,
Two at the very most.
After three I’m under the table,
after four I’m under my host.”

Den välvda etiketten var i och för sig mer lik en gammal Pommac-etikett men Rose’s lime juice var det närmsta jag kom där flaska, etikett och glas var någorlunda i synk med den tecknade förlagan. Rose’s lime juice marknadsfördes ofta med hjälp av drinken Gimlet som ofta förekom i liknande glas som på bokomslagen. Den var också en av få drycker som hade någon form av välvd etikett.

Nästa steg alltså: googla sönder internet på jakt efter all things Gimlet. Det är omöjligt att veta om den svenska konstnären tagit sig friheter med etikettens utformning så jag tyckte detta spår var bra.

Jag är själv ganska ointresserad av alkohol- och drogskildringar av alla slag (jag äger visserligen drinkboken ”Tequila Mockingbird” men det är främst för att jag gillar Harper Lee och ordvitsar) men för den som är intresserad av några klassiska böcker som romantiserar alkohol och hårt leverne i kombination hittade jag den här listan av sköningar* som skildrat sponken i sitt skrivande. (*=som i osköna män, ironin är inte död än).

Raymond Chandler skriver bland annat om en karaktär som lämnar efter sig ett självmordsbrev där avskedet nämner drinken men också detta omnämnande av den misstänkta limeprodukten:

”What they call a gimlet is just some lime or lemon juice, and gin with a dash of sugar and bitters. A real gimlet is half gin and half Rose’s Lime Juice and nothing else.”

Trist nog hittar jag ingen annons för Rose’s lime eller något gimletrelaterat som överensstämmer med de två människorna på omslagsbilden. Frustrerande! Ännu mer frustrerande var att jag hittade några av de andra annonserna som är förlaga till de andra böckerna.

Den enda glädje jag hade av att ha hittat några av illustrationerna var att jag nu visste att jag rörde mig i rätt årtionden. Bilderna ovan är från 30- och 40-talet. Jag började om från början och tog bort sökord som ”couple”, ”romance”, ”drink”, ”gimlet” osv. och började gå igenom allt från 30-talet och framåt. ALLT.

Sexuellt överförbara sjukdomar och dollarmiljonärskitsch

Efter ett tag överdosar man på den intensiva lycka som skildras i annonser från den här eran så jag gjorde ett stickspår ut i propagandan som följde efter andra världskrigets slut, dessa annonser dök upp i arkivet lite då och då. Stridande män återvände hem från europa, med sig hade de könssjukdomar som de smittade kvinnor med. Och givetvis fick kvinnorna skulden i kampen mot sexuellt överförbara sjukdomar (som bevisligen inte berodde på kvinnornas livsstil i första hand, i alla fall inte enligt militärens egen statistik som visar hur tusentals soldater i strid utomlands smittades och fick åka hem).

Visst fanns det undantag, jag lyckades hitta några illustrationer som uppmanade soldater att inte smitta sina fruar samt att det kunde vara farligt att skippa sina mediciner efter att ha blivit smittad (man riskerade att få gå med kryckor resten av livet typ). Men det dominerande verkar, ur det material som finns kvar idag, vara att ”V Girls” (Victory girls) var smittspridande eftersom de drogs till ”The young, the brave, the strong” som kom hem som hjältar.

Efter en total överdos av idylliska familjer i extas över en burk majonnäs eller ett nytt ofarligt cigarettmärke, som rekommenderas av läkare, är det befriande att se ”a bag of trouble” och hennes vänner. Kanske är det därför det är så tacksamt att använda sig av de hurtiga reklambilderna till Yates oerhört melankoliska böcker, vissa tröttnar på fasaderna, man vill se vad som pågår i verkligheten för folk i reklamen. Eller så är kontraster helt enkelt ett tacksamt sätt att berätta på. Det perfekta äktenskapet är inte alls perfekt, karriäristen med alla pengar är egentligen olycklig, den artiga grannen var en seriemördare och det är v-tjejerna som smittar alla män, inte männen själva som gjort gud vet vad på andra sidan havet. Det här används hela tiden som berättargrepp idag men länge var t.ex. film i praktiken bunden av hårda regler.

I true crime-boken ”Stolen away” av Michael Newton berättas det om hur det brutala mordet av bland andra Marion Parker ledde fram till de censurregler i amerikansk filmindustri som filmbolag lydde eftersom allt som kunde kasta ett dåligt ljus på filmens värld var negativt. Den som dömdes för mordet på Parker var en flitig biobesökare vilket ledde till spekulationer till hur fiktivt våld kunde leda till riktigt våld. I filmhistoria pratas det idag om ”pre code Hollywood”. Förutom uppenbara saker som mord och våldtäkt skulle man även akta sig för att visa upp stjärnbaneret på ett tråkigt sätt, låta bli att prata om könssjukdomar, inte framställa präster på ett negativt sätt samt undvika att skildra förhållanden/giftermål/sex mellan människor med olika hudfärg.

Att läsa listan idag får nog många att känna att vafan sysslade de med. Många är det idag som tycker kultur inte bara måste få vara mörk och skildra hemska saker utan att det nästan borde vara ett krav. Även om det inte finns pamfletter med bokstavliga regler idag på samma sätt så är det bara att titta på valfri kulturbilagas bevakning för att se vilka böcker som räknas där. Eskapistiska berättelser göra sig icke besvär. Kultur bör vara något annat, något ”viktigt”. Nu råkar jag gilla t.ex. Anna Odells konst och annan konst som kan uppfattas som svår eller otillgänglig eller politisk, men samtidigt kan jag tycka det är märkligt hur det kommer sig att det enbart skrivs om den här typen av kultur. Det är ju egentligen bara ett annat ideal. Därför var det extremt befriande, och spännande, att läslyssna om världens mest framgångsrika konstnär genom tiderna i boken ”Billion dollar painter”.

Thomas Kinkade är den enda kulturarbetaren som varit börsnoterad. Han omsatte miljarder under sin livstid och sålde så många reproduktioner, samlartallrikar, kylskåpsmagneter och böcker att det inte finns någon i USA som inte antingen har en av hans bilder hemma själv eller känner någon som har det. Från 80-talet och in på 2000-talet kombinerade han sin romantiserande stil med kristendom, familjevärderingar och produktlicenser för superamerikanska bolag som Disney och Wal-Mart för att skapa ett imperium. Hade det inte varit en non-fiction-bok hade det varit en oerhörd kliché att han samtidigt som han målade väggordskompatibla idyller missbrukade och lurade sina egna franchise-gallerier i en avancerad form av pyramidspelsliknande härva. Tänk er Lasse Åberg möter Joachim Posener möter Thorsten Flinck, och så börsnotera det och ge denna osannolika hybrid av människa obegränsat med pengar och en direktlinje in i varje amerikans hem.

Bilder och berättelser med upplyftande budskap är inte enbart något de sysslade med under första av förra seklet även om det känns så när man tittar på de gamla annonserna som blivit Yates-omslag. Att det i en av kylskåpsannonserna står att man kan höra av sig för att köpa kopia av illustrationen verkar inte riktigt lika sinnessjukt längre.

#gimletgate

Jag bestämmer mig för att sluta bläddra i annonsarkiv på måfå. Jag lyssnar på boken om Kinkade, mannen som ägde ensamrätt till frasen ”Painter of light”. Efter att ha sett hundratals efterapningar av hans stil har den blivit en ickestil. Totalt generisk och tråkig och inte minsta magisk, kitsch och inte konst. Men jag tänker att alla bilder har något unikt, även de som på ytan verkar sakna alla former av personligt uttryck. Alla stilar har någon gång varit nya, eller är det för någon.

Bilden jag letar efter, Yatesomslaget, har inte helt raka linjer, är inte tydligt avgränsad i konturerna som många andra illustrationer jag sett. Jag letar nu inte efter exakt den bild jag är ute efter utan någon med en liknande stil för att hitta illustratören och på det sättet få reda på vart jag ska leta.

Det ser inte ut att vara tecknat med penna utan snarare med pensel och andra verktyg som målare använder. Skuggorna ser ibland ut att vara utsmetade med kniv, färgerna flyter över i varandra osv.

Jag går nu igenom arkiv av illustratörer som målade i liknande stil och efter många stickspår hittar jag någon som både illustrerade reklam, samlartallrikar och skönlitterära berättelser åt tidningar som ”Saturday evening post” – det vill säga exakt samma arbetsuppgifter och arbetsplats som Thomas Kinkaids stora förebild Norman Rockwell hade.

Illustratörens namn är Thornton Utz.

Via en annan bildbyrå hittade jag originalbilden genom hans namn. Äntligen! Det är uppenbarligen ingen reklambild eftersom ingen produkt visas upp. Det är förmodligen en illustration till en följetong i Colliers eller Saturday evening post. Bildbyrån Alamy daterar bilden till 1950 vilket är 10 år innan ”Ett hjärta åt KRI” gavs ut. Det slår mig att det är en oliv i hennes glas och jag fattar inte hur jag kunnat missa den. Allt jag lärt mig om gimlet var totalt förgäves, det är uppenbart att det är någon form av martini som dricks.

Be gone nakenhet och nikotin!

Hur mycket jag än hatar det så har jag inte lyckats hitta ett definitivt svar på vart bilden kommer ifrån, enbart kvalificerade gissningar. Samma när det gäller vem som kopierat originalbilden till boken om Kri. Jag läser om Bertil Hegland som gjort åtminstone 2 st av Kri-omslagen. Han var reklamtecknare som anställdes för att göra ett omslag i veckan under lång tid för B. Wahlströms serie. Han jobbade också med omslag till pocketdeckare. Han var gudfader åt skådespelaren Michael Nyqvist och fick ett bilbatteri på handen i slutet av 60-talet vilket gjorde att tecknarkarriären tog slut. Kanske gjorde det hektiska schemat att han någon gång genade lite och inspirerades lite väl av Thornton Utz? Hegland var själv inspirerad av redan nämnda Rockwell och han hade rimligtvis tillgång till amerikanska tidskrifterna som Thornton Utz verk förekom i. Några snabba googlingar visar även att han åtminstone en gång arbetat efter någon annans bildidé till en bok (se bild nedan, Heglands till vänster) så det är inte omöjligt att han gjorde det igen. Frågan är då varför han inte signerade när han gjort så innan när han arbetat med någon annans bildidé, som i bilden nedan. Där la han till en klänning men i övrigt är de väldigt lika. På Kriomslaget är en cigarett försvunnen, fimpad i historiens glömska likt den kompletta historien bakom de två omslagen som liknar varandra så mycket.

Ett eget rum – Epilog

Bertil Hegland dog i början av 2000-talet så jag kan inte fråga honom om hans inblandning. Han ska dock, precis som i COPS, anses vara oskyldig till motsatsen bevisats. Jag har heller inte lyckats hitta vad originalbilden faktiskt illustrerade för berättelse (om nu min teori stämmer). Det vore kul om någon med inblick i hur vanligt det var att omslagsillustratörer ”lånade” bilder på det här sättet hörde av sig, eller bara vem som helst som ser något jag missat. Jag kommer inte jobba aktivt med det här ärendet mer men jag har inrett ett arkivrum åt Kri där alla handlingar i ärendet kommer förvaras, detta arkiv kommer vara öppet för forskning i framtiden.

Tack till Marika som hittade detta fall till att börja med och försåg mig med bild på omslaget! Tack till ms_pomegranate som anlitade mig!

Länk till sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren här. Bertil Hegland-hemsida finns här.

2018-09-162018-09-16 23 kommentarer

Aktiviteter Marcus

Författare med katt – en kunskapsinspiratör

AV Marcus 2018-09-032018-09-03

Av Marcus

Författare med katt – en kunskapsinspiratör

Jag var i Finland och letade ställen att köpa muminmuggar när jag råkade klicka på nån funktion i google maps som visar sevärdheter i området man befinner sig. En staty av en kvinna med katt dök upp som sevärdhetstips så jag åkte dit (såklart!!!). Visade sig vara en otroligt mycket större staty än jag trott och dessutom föreställde den en författare!

Annikki Kariniemi levde mellan 1913 och 1984 i norra Finland och var verksam i massor av genrer. På statyns botten står det ungefär:

”En stark skildrare av det sagoskimrande Lappland.” (tack Bokbabbel för översättarhjälp!)

Det finns väldigt lite information om henne på svenska men av det jag lyckats hitta blev jag glad av att se att Wahlström & Wistrand kommer ge ut Rosa Liksoms roman ”Everstinna” (överstinnan på svenska, men jag har ej fått bekräftat att det kommer bli titeln), med preliminär utgivningsmånad i januari. ”Everstinna” är en fiktiv berättelse baserad på Kariniemis liv och relationen med översten Owa Willamo. På Liksoms agentur finns bland annat följande blurb:

The Colonel’s Wife is a story about incomprehensible love and submission. About fascistic instincts that reach full bloom, and about a frightening ability for adaption, both politically and privately. It is also a glimpse into a delight in wilderness, which transforms the moors and tundra of northern Finland into a realm of sensual adventure. Spun into a tight story about Finland’s catch 22 between Bolsheviks and Nazis in the first half of the 20th century, the result is a formidable literary feat.

Kariniemi har själv skrivit om äktenskapet i boken i boken ”Erään avioliiton anatomia” (Ungefär: Ett äktenskaps anatomi). Som jag förstår det ska hennes man varit våldsam mot henne.

Jag som bor nära gränsen skäms för hur dålig koll jag har både på Kariniemi och på Finlands historia under den här tiden. Jag kan visserligen tycka att det borde nämnts åtminstone nån gång i skolan hur relationen till Tyskland och Sovjet såg ut under andra världskriget och att jag fått åka på skolresa till såna här ställen istället för till en stenåldersby där det bara var några grenar uppställda mot varandra som symbol för vart hus stått på den tiden men det är väl en annan diskussion kanske… Vi tvingades läsa Torgny Lindgrens böcker trots att de utspelar sig i mustiga Västerbotten och inte i karga Norrbotten, sen dess har jag tyvärr varit allergisk mot Lindgren.

Statyn måste varit drygt 3 meter och gav ett väldigt mäktigt intryckt. I handen håller hon sin egna bok ”Satakielen syksy” (”Näktergalens höst” enligt direktöversatt ordboksbläddrande) Något jag tänkte på när jag stod där ensam i en dimmig skog framför den kattbärande författaren var hur sällan jag sett statyer av kvinnliga författare. Den enda jag kan komma på att jag sett är Karin Boye-statyn i Göteborg och den är inte ens skala 1:1 utan ganska mycket mindre. Inte ens Sylvia Plath hade en staty i London när jag var där utan enbart plaketter på väggen till husen där hon bott. Däremot har tydligen maken Ted Hughes en staty, snark.

Jag vet inte varför det är så men jag behöver ofta en ”ingång” till ett författarskap eller till något historiskt skeende. Jag har länge tänkt på att jag ska läsa mer om Finland och deras roll under andra världskriget ända sen jag hörde om hur husen på andra sidan Torne älv stod i brand medan de svenska husen på andra sidan bara såg på. Men det känns så otroligt stort att jag skjutit på det. Genom en person blir det på gott och ont mer förståeligt av någon anledning och nu sitter jag och googlar frenetiskt på diskussioner huruvida Finland var ”allierade” eller ”medkrigsförande” med tyskarna under den här perioden. Tack vare författare med katt-staty.

På samma sätt fungerade det nyligt med en bok som en vän tipsade om nyligt som jag precis lyssnat klart på: Evicted som handlar om den amerikanska bostadsmarknaden där det vräks rekordmånga just nu. Författaren kommer från ett akademiskt håll men flyttar in i en trailer park och lär känna de som bor där. Genom olika människors öden fattar man inte bara hur sub prime-lån fungerar (de som av många anses vara orsaken till senaste finanskrinsen) utan också varför de sämsta områdena är dyrast att bo i och såna saker som annars kan vara ganska komplexa att läsa sig till. Det är ju sällan man får ett sug och googlar ”hur fungerar den amerikanska bostadsmarknanden” eller ”vad ledde till finanskrisen”. Att via en eller ett fåtal personers livsberättelser lära sig dessa saker ”på köpet” tycker jag alltid är en kick. Hoppas det blir så med Rosa Liksoms bok när den kommer.

I efterordet till Evicted skriver författaren:

”No matter how much care the author takes, the first-person ethnography becomes just as much about the fieldworker as about anything she or he saw.”

Det ser många som en nackdel. Det kommer alltid gå att säga: ja men bara för att du upplevt det så betyder det inte att det är så generellt. Och det stämmer. Samtidigt tycker jag att det ger berättelser i jagform en dubbel botten: dels är det intressant att lära sig saker ”på köpet” men det går också att läsa om dem som en biografi över den som observerat. I fallet med Rosa Liksom: vad har hon valt att skriva om när det gäller förhållandet, Finlands historia osv.

2018-09-032018-09-03 10 kommentarer

Bokaktuellt Peppe

”Ingen under 50 läser böcker längre”

AV peppe 2018-08-222018-08-22

Av peppe

En dam i övre medelåldern i min Facebook-feed skrev att ingen över femtio väl ändå läser böcker längre. Några unga lyssnar kanske på ljudböcker, men på det stora hela är de nya generationerna förlorade, skrev hon. Någon annan delade det här reportaget i Svd om att vara journalist och författare och få utmattningssyndrom. Mina första tankar var att unga visst läser böcker och att det var befriande att en man skrev om sin utmattning. Inte för att män hörs för lite, men för att det just i den här frågan oftast är kvinnor som drabbas. Antagligen för att de vid sidan om sina jobb dessutom utför en massa obetalt arbete. Och för att det kanske är omanligt att inte orka längre och män därför inte talar högt om det.

”Ibland undrar jag nästan om jag kan ha blivit allergisk mot stress och arbete. Kroppen tycks uppfatta all mer avancerad hjärnverksamhet, alla försök att multitaska och all tid framför en dator- eller mobilskärm som ett gift.

För varje minut jag ägnar mig åt något av detta – om det så bara är att tänka på en artikelidé – tilltar yrseln, tinnitustonen, smärtan i bröstet. Reaktionen är lika stark när jag kollar Facebook eller Instagram som om jag loggar in på jobbmejlen.”

Jag läser också Heidi Hakalas debutroman ”Bara lite till” (utkommer i september) som handlar om höga krav på sig själv och ångesten i att varje val är att välja bort någonting annat. Gillar den mycket inte bara för feminismen, journalistiken och Helsingforsskildringarna i den, utan också för att den sätter ord på hur det är vara nyttig hela tiden och att inte orka mer. Vi talar mer om den i nästa avsnitt av Mellan raderna podden.

När jag avslutat boken tänker jag på att jag själv blir lugn av att läsa böcker och att det såklart inte är en universallösning på prestationssamhället, men kanske ett litet andrum.

2018-08-222018-08-22 5 kommentarer

Aktiviteter Marcus

Feelgoodfestivalen i Mariefred

AV Marcus 2018-08-07

Av Marcus

Kö till Jenny Fagerlunds signering. Besökare försjukna i baksidestexten till böcker.

Förrförra helgen var jag på Närcon i Linköping och denna helg som precis är över var jag i Mariefred på Feelgoodfestivalen. Ämnet, publiken och platsen i Mariefred skiljer sig på alla möjliga tänkbara sätt från Närcon. Närcon är cosplay, datorspel, anime och allmänt fantastisknördande på universitetsområdet i Linköping. Det är lika stor sannolikhet att få se Sailor Moon äta lunch med Jigsaw och två Batmans i gassande sol bredvid Pokémonstatyer som det är att se Disney-karaoke på evenemanget som i år besöktes av cirka 10 000 pers när de firade 16 år.

Feelgoodfestivalen är nyfödd och hade i år cirka 160 besökare (om jag fattat biljettsiffran rätt). Den utspelar sig i mysiga anrika festsalar på ett värdshus med både slottsutsikt och hamnläge. På ytan totalt olika upplevelser, men gemensamt är att de båda blev extremt lyckade evenemang. Förmodligen beror det på att bägge är fandrivna, vilket känns. Alla som varit på bokpresentation eller montermingel med arrangörerna Printz publishing vet att det inte är några krängare som jobbar där, de är snarare fans av den typen av böcker de ger ut. Jag har själv jobbat med dem vid ett tillfälle och de är lika bra på att entusiasmera privat bakom kulisserna som de är utåt. Att ”brinna” för något är ett slitet uttryck men här känns det relevant att använda faktiskt. De specialkunskaper som finns i branschen kring denna genre var väldigt intressant att ta del av och jag hoppas detta blir ett återkommande evenemang.

Några highlights:

Våldet – Annette Haaland återberättar hur hon tjurigt ropat till sin redaktör ”Jag vill ha k-pist!!!” apropå hur mörk feelgood får vara.
Bortskämdheten – Jag förstår inte hur bubbel, goodiebag med fyra böcker och två biobiljetter, kaffe, te och en heldag med författare enbart kan kosta 295 kr men det gjorde det och nu kommer det bli svårt för min nästa bokfestival att ha en chans att framstå som generös.
Snusket – Eva Swedenmark förklarar begreppen ”KRAK” och ”gilf” apropå att skriva sexscener. Eventuellt årets mest förtjusta publikskratt i det här landet.
Platsen – Kändes väldigt meta att vara på en plats där en feelgoodbok hade kunnat utspela sig. Någon lämnar ekorrhjulet efter en skilsmässa och satsar allt på att köpa ett gammalt värdshus och fixar upp det och lär känna byn genom vått och torrt och anordnar en feelgoodfestival dit folk kommer och pratar om exakt det. INCEPTION! I många seminarier togs det upp hur viktig platsen är för genren, något jag aldrig tänkt på på det sättet. Jag tror att den här typen av kunskap som folk som skriver och förlägger feelgood kan både sprida genren till nya läsare men också utveckla genren. Tänk vad exempelvis poetry slam-rörelsen gjorde för diktandet i Sverige.
Starstruckfaktorn – Anna Winberg kom kom fram till mig och gav mig beröm för min egen bok. Ja jag vet det har inget att göra med festivalen egentligen men blev så himla glad så nu skriver jag ut det ändå. Coolt när stora författare är så bjussiga mot oss som är nya. Det var för övrigt den stämning som rådde i Mariefred, författarna satt och åt glass i pauser och var tillgängliga för prat och signeringar och skrivtips. Jag har sett författare vara uttråkade och sucka på signeringar och läsarmöten och detta var långt ifrån ett sånt tillfälle.

2018-08-07 2 kommentarer

Senare inlägg

Tidigare inlägg